Hugo Alfvén (1872-1960)

7 poems by Ernest Thiel

opus 28

1. Djupt hos friborna människor bor...
2. En enda vardt mitt hjärta gifvet...
3. Jag kysser din hvita hand
4. Du är stilla ro
5. Jag längtar dig
6. Skogen sofver
7. Se, du kom med jubel och sång i hågen...

  • Work category: Voice and piano
  • Text author: Ernest Thiel
  • Duration: 18 min
  • Detailed duration: 4: 3,5, 5: 1, 6: 3, 7:1,5 min
  • Location autograph: Uppsala Universitetsbibliotek
  • Possible call no. and autograph comment: Vocal music in handwritten manuscript 171 separate songs

Literature

Rudén no. 63
Lund, T: Hugo Alfvén som renässanstonsättare, in Hugo Alfvén − liv och verk i ny belysning. Gunnar Ternhag & Joakim Tillman (eds), Sthlm 2012, pp. 9−40.

Description of work

1. Djupt hos friborna människor bor...
Con grandezza, non troppo presto G major 4/4 (C)
2. En enda vardt mitt hjärta gifvet...
Andantino, con tenerezza F major 4/4 (C)
3. Jag kysser din hvita hand
Andante lugubre G minor 4/4 (C)
4. Du är stilla ro
Lento F major 4/4 (C)
5. Jag längtar dig
Allegretto, quasi moderato D major 4/4 (C)
6. Skogen sofver
Andantino F minor 12/8
7. Se, du kom med jubel och sång i hågen...
Presto B major 6/8


Libretto/text

1. Djupt hos friborna mäniskor bor ett härligt hat till människors lära, den fries tyrann.
Det hatet bör du vörda och ära som vore det en mor, trogen och sann.
Ty hvad du bryter mot andras lag, sänker tiden i glömskans älf;
men fälld du varder på domedag, såframt du sviker dig själf.

2. En enda vardt mitt hjärta gifvet, en enda jag det vigt.
De många göra fattigt lifvet, en enda gör det rikt.

3. Jag kysser din hvita hand. Din kind är kall och din panna är våt, din blick en fråga röjer.
Mitt bröst pressas samman af hämmad gråt der knä vid bädden jag böjer.
Jag kysser ditt lena hår. Hör, vingslag susa. Jag känner den gäst, han plär i dörren rycka;
ty sorgen är när, då vi älska mest, som då vi jordar vår lycka.
Jag kysser din bleka mun. Mitt hjärta brister, jag seglar i kvaf på bottenlösa vatten...
Då klang der en ton öfver öde haf, som klockas klämtning i natten.

4. Du är stilla ro. Handen din, formad att smeka, kyla min panna och leka, dämpar de tankars tärande svall.
Du är stilla ro. Ögat ditt, kärlekens spegel, spränger min innersta regel, tänder i ljus all skuggornas natt.
Du är stilla ro. Stämman din, harpospels susning, gåtfull som böljegångs brusning, lockar och dårar, vaggar till ro.

5. Jag längtar dig. Jag längtar ditt rike. Jag längtar mest, då du är när.
Jag längtar alltid till ditt skönhets rike, jag längtar dit, då jag är där.

6. Skogen sofver. Strimman på fästet flämtar matt. Dagen vakar i juninatt. Tystnat har nyss hennes muntra skratt, redan hon sofver.
Till hennes sida jag stum mig satt. Kärleken vakar öfver sin skatt, kärleken vakar i juninatt.

7. Se, du kom med jubel och sång i hågen! Vid klockors spel som ringde ditt rikes härlighet in, min tankes själ bröt rostade rigeln från cellen sin. Och i din blick min längtan jag såg från saknadens år och hvar du gick der steg för min syn en värld ur ditt spår.
Ty du kom med ungdom och vår i hågen.