Hugo Alfvén (1872-1960)

Klockorna (Die Glocken)

opus 13, Rudén no. 33

  • Year of composition: Dated Berlin 30 April 1900.
  • Work category: Voice and orchestra
  • Text author: Frithiof Holmgren
  • Dedication: To John Forsell
  • First performed: The Royal Opera 17 November 1900 , baritone soloist John Forsell
  • Arrangement/revision: Piano vocal score by Wilhelm Stenhammar [1904]
  • Duration: 9 min

Solo voices/choir

Baritone solo

Examples of printed editions

Stockholm [1904] Abr Lundquist 3604

Location for score and part material

Musik- och teaterbiblioteket

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket
  • Possible call no. and autograph comment: Forsell's collection, score in pencil at Uppsala University Library VMhs 168:2

Description of work

Moderato D-flat major 6/8


Work comment

Hedwall, Lennart, Hugo Alfvén 1973 , pp. 319−320.
Mattsson, Inger, liner notes to Sterling CDS-1036-2, 1999.

 


Libretto/text

Swedish and German parallel text
När klockorna ringa jag höjer min blick vid de välkända ljud:
Till sabbat de kalla oss alla, och stämma vårt sinne till tanken på Gud.
Vår menighet träder i helgdagskläder på kyrkogången
och blandar sin röst i kyrkesången.
När klockorna ringa de bringa mitt trotsiga sinne till ro,
ty ingen kan tvinga min tanke, min tro.
När klockorna klaga med darrande röst öfver land och haf,
till vapen de kalla oss alla, att värna det dyraste lifvet oss gaf:
det älskade landet, föreningsbandet i språk och seder,
som binder vårt folk i slutna leder.
När klockorna klaga, de jaga oss framåt med svärd i hand,
och ingen skall taga vårt fädernesland!
När klockorna sjunga med med jublande stämmor ur tornets höjd, till templet de kalla oss alla att tacka vår Herre för segerns fröjd.
Vi dröja vid vården på kyrkogården. Den slår vårt sinne,
och plötsligt vi hålla med jublet inne,
ty klockorna sjunga så tunga toner vid grafvarnas rand,
om alla de unga, som dött för sitt fosterland.

Wenn Glokken erklingen, entblösse mein Haupt ich voll Andacht dem Laut:
es hebet zu Gott meine Seele, der heilige Sabbatruf lieblich und traut.
Im Feierkleid treten mit frommen Beten die Gläubigen alle zum Gotteshaus hin beim Orgelschalle.
Wenn Glokken erklingen so bringen mein trotziges Herz sie zur Ruh,
denn nichts kann mein Denken mir zwingen, es bleibet mein Glaube frei immerzu.
Wenn klagend die Glocken ertönen weithin über Land und Meer, zum Kampfe uns alle sie rufen, den heiligsten Gütern zum Schutz und zum Wehr:
für alles was einigt, uns stärkt und reinigt, für Freiheit und Glauben, die nimmer die Feinde uns sollen rauben.
So jaget des Glokkentons Klagen zum Kampf uns das Schwert in der Hand, zu rühren Keiner soll wagen an unser Land!
Wenn Glokken erklingen mit jubeldem Schalle vom Turme herab, zum Tempel rufen uns alle zu denken dem Herrn, der den Sieg uns gab.
Mit Loben und Beten zum Kirchhof wir treten.. Da plötzlich erklinget ein Ton der ins innerste Herz uns dringet.
dumpf klagend die Glokken erschallen über der Gräber Rand, sie klagen um sie, die gefallen fürs Vaterland.