Hugo Alfvén (1872-1960)

Kvinnornas lösen
Voting Right Song

  • Work category: Female choir and instruments
  • Text author: Ossiannilsson, Karl Gustav (1875-1970)
  • Arrangement/revision: Composed for unison choir and piano
  • Duration: Approx. 1-5 min

Examples of printed editions

Idun, VI internationella kvinnorättskongressen, June 1911 in Stockholm, pp. 372−73
The Royal Swedish Academy of Music/Alfvénfonden in Alfvéniana 3−4/08, pp. 11−14.

Description of work

Med kraft D major 4/4 (C)

Links

Score


Work comment

 

 


Libretto/text

Nu låt höra vår lösen på stridernas dag
när vår rätt och vår plikt kalla hären till slag,
och när vänner och ovänner fråga:
må sången den samfällda svara dem då
och hvart ord som en himmelens låga
på fanorna trosvisst och flammande stå!
Ty från torparetösen
till damen af ätt,
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt,
och  v å r  m e d b o r g a r r ä t t är vår lösen!

Det är härtid och stormtid i människors värld,
och det susar i luften af tankar och svärd,
medan andarna drabba tillhopa;
och skulle, där vapnen och ödena slå
och de slagna och segrande ropa,

beständigt blott genljud och följder oss nå?
Nej, I skurar, som ösen
på människors ätt,
Och I söndrande murar och rösen:
vi flocka vår skara, där kampen slår tätt,
om vår medborgarrätt,
och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från de dunkla, de blodiga år,
då hvar man var en stigman i skogiga snår
och hvar hustru en guldköpt trälinna;
och äro de åren en saga i dag
vi ha kraf från hvar maktbunden kvinna,
som bär deras märke i lott eller drag.
Ja, från torparetösen
till damen af ätt,
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt,

och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf, från de trampade, tysta och små,
som kanhända vår lott lärt oss kvinnor förstå
och vårt hjärta befallt oss att vårda:
vår hand är den mjuka, som läker och ger
sitt beskärm och sitt stöd, där den hårda
och fumliga näfven slog till och slog ner.
O, I hjältar, som slösen

med slängar så tätt,
ur vår kärlek I alla dock ösen
den balsam på såren, som flödar så lätt:
o, så unnen oss rätt,
ja, vår medborgarrätt och vår lösen!

Vi ha kraf från de många, som kloka i råd
och beslutna i vilja och tappra i dåd
dock förmenats sitt rum bland de mogna:
vi kräfva åt snillen, som hedrat sitt kön,
åt arbetare goda och trogna
den länge försakade rätten som lön.
Ja, I makter, som pösen,
slån ändtligt reträtt
och raseren de murar och rösen,
som redan för länge fått söndra vår ätt,
ty vår medborgarrätt,

ja, vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från vår unga, vår brusande tid
och de frågor, som redan ställt männen i strid
ut i bygden i landet, i världen:
ty skulle en kvinna blott tigande bo
vid den brasa, hon tände på härden,
när härdens bestånd af ett ord kan bero?
Nej, från torparetösen
till damen af ätt
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt
och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från de nya, de framtida år,
då af möda blir gullskörd i samtida snår
och af nutida drömmar blir gärning:
likt frostvind kan härja ett frostigt beslut,
af en nyck kan bero och en tärning,
hvad säde i framtidens åker sås ut.
Ja, I kvinnor, som slösen
er värme så lätt,
och som ofta till gengäld förfrösen
nu helgen er flamma åt kommande ätt,
nu begären er rätt,
ja, er medborgarrätt och er lösen!

Ty det kallas vår rätt; och det heter ett kraf,
som allenast är plikten, vi väntades af,
där vi stirrat på eldslott i härden:
vår medborgarplikt och vår plikt mot en svag
och vår husmodersgärning i världen
och vårt land och vår värnplikt vi kräfva i dag!
Ty från torparetösen
till damen af ätt,
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt,
och vår  k ä r l e k är med i vår lösen!