Hugo Alfvén (1872-1960)

Unge Herr Sten Sture

opus 30

  • Year of composition: Dated Örebro Castle 1 June 1912
  • Work category: Male choir with solo voice(s) and orchestra
  • Text author: Hugo Tigerschiöld
  • Dedication: To Carl Milles
  • First performed: Dortmund 11 June 1912, Orphei Drängar, Dortmunds symfoniorkester, cond. Hugo ALfvén
  • Duration: Approx. 10-15 min

Instrumentation

3*.3*.4**.4* / 4.3.4.1 / timp, 3 perc / str

Solo voices/choir

Baritone solo, male choir T.T.B.B.

Examples of printed editions

Choral parts in photo print written by Gustaf Berg, Uppsala
Piano reduction Stockholm 1933, the Swedish Art Music Society

Location for score and part material

Svensk Musik

  • Location autograph: Svensk Musik (STIM)
  • Possible call no. and autograph comment: Composition sketch at Stiftelsen Musikkulturens främjande, piano reduction and baritone solo part at Uppsala University Library

Literature

Alfvén, Hugo, Första satsen. Stockholm 1946, pp. 200−201; I dur
och moll, Stockholm 1949, pp. 34, 37.
Hedwall, Lennart, Hugo Alfvén, Stockholm 1973, pp. 313−316.
Rudén, Jan Olof, Carl Milles Alfvénbyst. Alfvéniana 3/95, pp. 3−5.

Description of work

Coro: Moderato C minor 4/4 (C), A minor
Baritone solo: 6/4
coro:
Baritone solo:
coro: C minor 6/4


Work comment


 

 


Libretto/text

Male choir:
Det blåser en hvinande storm med snö.
En ensam släde ilar öfver Mälarsjö
så brådt som för brinnande lifvet det bure.
Ja lifvet gäller det och försann
der hvilar Sverges döende höfvidsman,
den älskade Unge Herr Sten Sture.
Den kula, sveket sände vid Bogesund,
ej ger honom ringaste ro eller blund.
Han tänker dock ej på sin egen smärta;
han tänker på sitt arma fädernesland,
där tvedräkt tändt en förtärande brand,
och våldet närmar sig dess hjerta.
Se herrarna bära afvund i sinn
de akta blott om sitt eget skinn
och gitta ej skjorta för landet bloda.
De sista tidender hvilken skam!
Förräderiet fört fienden fram
kring bråtarnas värn vid Ramundeboda.
Nu ligger landet öppet och fritt,
der svämma som elfvar om våren, vidt
tyrannens sköflande knektehopar.
Hvar finns den stämman, som utan prut,
en bondehär med armborst och spjut
tillsammanropar?
Hans egen stämma är matt och svag,
han ropar med flämtande andetag:
Solo:
Hvad, viljen I utländskt herrskap tåla?
Upp bergsmän, upp I allmogemän
till vapen med Gud, om friheten än’
skall binda er kärfve, er mila kola! Der jagar af moln en hotande rad mot öster,
mit riksens hufvudstad.
Ges ej magt, ej mur, som den måste väja?
Vid Gud, det är fiendens rytteri
i stålblankt harnesk, som jagar förbi!
Hör det blåser till storms i trumpet och skalmeja!
Den dimgrå dagen segnar matt,
det skymmer till natt,
är det träldomens natt,
som sänks öfver land,
öfver frusna vatten?
Manskör:
Han manar sin körsven
Solo:
Kör brådt, kör brådt!
Jag måste hinna till Stockholms slott
i kapp med de hotande moln innan natten.
Manskör:
Och svennen sin löddriga skimmel slår,
det vildt öfver öde fjärdar går;
Hästhofvarna dåna i isen dofva.
Herr Sten ej rört sig nu på en stund,
Har han fått i sitt trötta öga en blund;
Ha plågorna lagt sig en stund att sofva?
Men körsvennen saktar hästens traf,
han stannar ängslig, han stiger af,
han griper sin käre herre vid handen.
Hans ädle herre är kall, är död!
Guds Christ, varkunna dig i vår nöd!
Nu sjunker natten öfver all nordanlanden.