Hugo Alfvén (1872-1960)

Cantata at the reformation feast in Uppsala on 31 October 1917

opus 36; Rudén no. 90

I:1 'Av djupsens nöd' Choir
I:2 'Var man må nu väl glädja sig, Jag under satan fången låg, Ty vare pris i evighet' (choir)
II. Luthers hammare (baritone, choir)

  • Year of composition: Dated Linnéanum 26 October 1917
  • Work category: Mixed choir with solo voice(s) and orchestra
  • Text author: Text compiled from 1695 year's book of psalms by Nathan Söderblom and Luthers hammare by Erik Axel Karlfeldt
  • First performed: Uppsala University assembly hall 31 October 1917, Petrus Österberg (baritone), 20 singers from Philharmonic Society and Orphei Drängar, the Royal Academic Orchestra, cond. Hugo Alfvén
  • Duration: 33 min

Instrumentation

2.2.2.3* / 4.3.3.1 / timp, 3 perc / str (12-12-8-8-6)
(dbn)

Solo voices/choir

Baritone solo, mixed choir S.A.T.B.

Examples of printed editions

Choral score Uppsala 1917. Ljunggrens litografiska. Written by Gustaf Berg
Piano vocal score Stockholm 1921, the Swedish Art Music Society

Location for score and part material

Svensk Musik

  • Location autograph: Uppsala Universitetsbibliotek
  • Possible call no. and autograph comment: UUB VMhs 174

Literature

Alfvén, Hugo: I dur och moll, Stockholm 1949, pp. 120−125.
Hedwall, Lennart: Hugo Alfvén, Stockholm 1973, pp. 297−300.
Åsberg, Christer: 'Kantat vid reformationsfesten i Uppsala 1917 op.36. Del II: Luthers hammare'. Alfvéniana 3−4/10, pp. 18−19.

Description of work

Part l: 1. Choir
Andante, quasi adagio A minor 4/4

Part l: 2. Choir
Allegretto A major

Part 2: Luthers hammare
Baritone solo
Andante C minor 3/4
Choir
Baritone solo
E-flat major
Choir
Allegro, Maestoso C major


Libretto/text

Del I: 1. Kör
Av djupsens nöd, o Gud,
till Dig jag ropa må och klaga.

Ty om Du synden räkna vill
och blott Din stränga rätt se till,
ho kan då för Dig bliva?
Så är oss nu ej annan råd
än synden från oss skilja
än fly i trone till Din nåd,
Din evigt goda vilja.

På jorden finnes ingen man,
som lagen rätt fullborda kan,
Guds nåd var man behöver.

Fastän min synd är ganska stor,
dock större är Guds nåde:
Han hjälper den, på Honom tror,
uti all nöd och vånde.
Jag tackar honom gladelig,
som har min synd förlåtit mig:
Gud vare pris och ära.

Del l: 2. kör
Var man må nu väl glädja sig!
Här är stor fröjd å färde.
Ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill:
vad kan vårt hopp förtränga?

Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
I grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
min samvet's dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.

Men Gud av sin barmhärtighet
sin' ögon till mig vände;
han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var Han för mig en fader huld
och lät sig om mig vårda.

Ty vare pris i evighet,
och lov förutan ände.
Guds eviga barmhärtighet,
som oss den hjälpen sände,
och nederslog i Kristi död,
synd, helvete och dödsens nöd!
Ho kan oss nu fördärva?

Del 2: Luthers hammare

Baryton solo

Så stilla faller blad på blad
och vinden andas matt
och dimman sluter Luthers stad
i gråa armars natt.
Det är som väntan, lång och dov,
som trängtan till en röst
an väcka allt som länge sov
i allt för ändlös höst.

Då är det som skälvde kyrkans mur,
det hamrar på dess port.
Vaknen upp, ty nu slår tidens ur
ett timslag sällsamt stort.

Kör
Du vandrare, stå still och hör
dess fasta hammarklämt.
En värld som föds, en värld som dör
just här ha möte stämt.

Den första klang av signad dag
far ut under himlens rum,
en angelus ringer lag
och evangelium.

Nu lossnar vid slagen den första sten
i påvekyrkans mur,
nu skiner dit in på de dödas ben
en strimma av liv och natur.

Baryton solo
Stån upp, I själar, som maran tryckt!
Nu delar sig dimman i höjd
och brusande sträcker sig morgonens flykt
och livet klingar av fröjd.
Gån ut i de tyska ekarnas sal,
I skalder, och sjungen Guds lov.
Nu spelar en ljuvlig näktergal,
där uggla och uv höll hov.

Du riddare, sadla din häst
och drag under frihetens nya baner
till ljusets stora riddareslag
och andarnas friska tornér.

Kör
Du Zion, gläds; men bäva, Rom,
du hedniska Babylon
ty nu är släggan rest till dom
i handen på bergsmannens son.
Och är han själv ett stoft, en dvärg
så är hans hammar gjord av den metall,
som krossar berg,
Guds rena, klara ord.

Den väcker gnistan av granit,
som tänder en vissnad värld
och glödgar ässjan väsande vit
där Gideon härdar sitt svärd;

den klappar med dånande glädjeslag
på själva himlens port,
och slungar sin trotsiga blixt av dag
mot fursten i mörksens ort.

Vår Gud är oss en väldig borg,
Han är vårt vapen trygga;
på Honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi vilja bygga.

Mörksens furste stiger ned,
hotande och vred;
han rustar sig förvisst
med våld och argan list:
likväl vi oss ej frukte.