Hugo Alfvén (1872-1960)

Manhem

opus 47, Rudén no. 112

Male choir: Det var en tid, det bodde uti Norden
Tenor solo: På segerrika marker svensken träder
Male choir: Nej, renom det, de forna dygders tempel för evigheten rest på denna jord!

  • Year of composition: Dated 5 February 1929
  • Work category: Male choir with solo voice(s) and orchestra
  • Text author: Erik Gustaf Geijer
  • Dedication: To Svenska Sångarförbundet
  • First performed: Stockholm 6 March 1929, Folke Andersson (tenor), Sångsällskapet De svenske, the Concert Society Orchestra, cond. Hugo Alfvén
  • Duration: Approx. 15-20 min

Instrumentation

3*.3*.3*.3* / 4.3.3.1 / timp, perc / str
(picc, cor angl, bass clar, dbn)

Solo voices/choir

Tenor solo, male choir T.T.B.B.

  • Location autograph: Uppsala Universitetsbibliotek
  • Possible call no. and autograph comment: Score in ink 'opus 46', score in pencil 'opus 47', earlier 46

Literature

Hedwall, Lennart: Hugo Alfvén, Stockholm 1973, pp. 317−318.

Description of work

Male choir:
Allegro energico D minor 4/4
Tenor solo:
Tempo primo (with occasional bars 2/4)
Male choir:
Moderato D major (with occasional bars 5/4)


Libretto/text

Male choir:
Det var en tid, det bodde uti Norden
en storsint ätt, beredd för frid som krig.
Då, ingens slav och ingens herre vorden,
var odalbonde var en man för sig.
Med svärd han röjde våld, med plogen jorden;
Med lugn för Gud och man han gick sin stig.
Sig själv sitt värn, han visste andra skydda,
och kungasöner växte i hans hydda.
Om han ej övad var att sirligt tala,
hans handslag gällde mer än ed och skrift.
Han drog ej agg inunder löjen dala:
hans hand bar svärd, men ej hans tunga gift.
Han ej förstod med ord en skuld betala
och språka om sitt hjärtas ömma drift.

Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden,
och med sin fosterbror han delte öden.

Av dessa dygder fordom Manhem nämndes,
ty det var fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes
och tänkte rodnande sin egen blygd.
Här, där ur klippans hällar järnet tämdes,
hon grundades den evigt fria bygd;
och när åt bojan folken tycks sig lämna,
då kommo Nordens söner att dem hämna.

Tenor solo:
På segerrika marker svensken träder,
där berg och skogar tala forntids bragd.
Han ropar dig, den sång, som stormar kväder
kring kämpars aska djupt i högen lagd:
Kan du förgäta dina stora fäder
och ibland deras skuggor stå försagd?
Steg då med deras ätt och deras seder
ad libitum 6 takter
och Nordens kraft i gravens sköte neder?

Male choir:
Nej, renom det, de forna dygders tempel
för evigheten rest på denna jord!
Är hon ej med naturens egen stämpel
till manlighetens starka boning gjord?
Upplivom dem, de forntida exempel
av ära, kraft och tro uti vår Nord!

Då skola i vårt fall vi även hämnas,
och Manhems namn på jorden åter nämnas.
Manhem!