Hugo Alfvén (1872-1960)

Kantat vid Svenska Röda korsets högtidssammankomst i maj 1930 [Cantata]

opus 46; Rudén no. 115

I. Choir 'Där ljöd ett ord invid Jordanens älv'

Alto solo
'Ditt bud dig nått. En syn sig ter'

Choir
'Den tiden kom. I marter skälvde världen'

II. Alto solo
'Du skrider fram, o Våld',

'Så vajar du ock här mot Nordens sky',

'Varhelst ditt tecken höjs i jordens länder'

Choir
'Och som en jungfru världen hoppfull skådar'

(freely after a liturgical melody)
'Den är egiden, som jorden skall frälsa'

'Du löftet oss givit din gärning det skrivit'

  • Year of composition: Dated Linnéanum 16-29 April 1930
  • Work category: Mixed choir with solo voice(s) and orchestra
  • Text author: Albert Henning
  • First performed: Stockholm Concert Hall 2 May 1930, alto soloist, mixed choir, the Concert Hall Orchestra, cond. Hugo Alfvén
  • Duration: Approx. 25-30 min

Instrumentation

3*.2.3*.3* / 4.3.3.1 / perc, 2 batt / str
picc, bass clar, dbn

Solo voices/choir

Alto solo, mixed choir S.A.T.B.

Examples of printed editions

Piano vocal score Stockholm 1930. Statens reproduktionsanstalt

Location for score and part material

Missing

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket
  • Possible call no. and autograph comment: Z/Sv, piano vocal score Uppsala University Library VMhs 181:1a, composition sketch in pencil Stiftelsen Musikkulturens främjande

Literature

Hedwall, LennartHugo Alfvén, Stockholm 1973, pp. 304−306.

Description of work

I. Choir
Maestoso G minor 4/4

Alto solo
Andante E major

Choir
Allegro moderato 3/4 F minor

II
Alto solo
Moderato E minor 4/4

Choir
Moderato A-flat major 4/4


Libretto/text

I. Choir
Där ljöd ett ord invid Jordanens älv:
Du älska skall din nästa som dig själv
Och ekot flög kring landen, över havet
och vart i seklernas tumult begravet.
Men ur tumultet steg det åter fram
En stridens dag sjönk hän i blod och damm,
och slagen låg på Solferinos slätt
en skörd, som fällts av bly och bajonett.

Kanonens åska dött, men himlens rullar,
och blixten lyser med ett isbått sken
den blodbestänkta scen,
som kriget frambesvärjt på dessa kullar.

Hör rop från läppar som i feber bränna!
Se, Mänsklighet, en bild utav Gehenna!
Och undret skedde. Mänskligheten såg.

En ensam främling vandrar bland de fallna
där på de levande de döda kallna,
och fasan vältrar som en blodig våg.

Här ligger, krossad av kanonlavetten,
en yngling, naglad fast på bajonetten,
här skymtar mången namnlös återstod
i uniformer styvnade av blod,
och hästkaver ligga sönderfläckta.
Han möter blickar ren av döden släckta,
han ser i kval de levande försmäkta,
men ingenstädes räcks en hjälpens hand
och knyts i tid ett räddande förband.
Ren gamar kretsa, såren gå i brand
I kval han står. Han ville frambesvärja
en hjälpens här för att åt livet bärga
den skörd som samlas snabbt av dödens hand.
Se, blodet sköljer fram i mörka floder men
det är sagt: Tag vara på din broder!

Han ordet hör. Det är som om det sprang
ur själva rymden med ett budords klang.
Ditt bud dig nått Henri Dunant

Alto solo 
Ditt bud dig nått. En syn sig ter:
Som förr en Danaväldets drott du ser
på blodig valplats sänka tyst sig ner
ur skyn ett korsmärkt, räddande banér
det röda korsets, kärlekens symbol.

Recit. 
Du griper det, och med en arm
av stål du bär det fram.
Se, Mänsklighet, ett mål.

Du bar det fram, och över smärtans jord
du gjorde så din ädla tanke spord.
Den nådde segerrik den höga Nord
där furan lyftes, allvarsmörk på stupet
och dolda flöden bröto fram ur djupet.
De spunno snart med sina vita band
ett nät av kärlek över Sverges land,
men ännu kunde likväl intet öra
i deras sorl den djupa tonklang höra,
som skulle få en sargad värld en gång
att tacksam lyss till dessa källor språng.

Choir
Den tiden kom. I marter skälvde världen,
och eld och brand med avgrunds flammor
stängde land från land och fångna söner
stympade av svärden
från hemmets kärlek och från fadershärden.

Vem gav dem åter, vem hade makt att bygga,
den hjälpens brygga
som bar dem över havets vreda fors?
Den makten ägde du, o Röda Kors.

O fosterland, när kriget drev folk efter folk i krigets brand,
dig skyddade en mäktig hand.
Du skonad blev. Dig vart en kostbar nåd beskärd.
Du räcka fick en sargat värld en ädel offergärd.
Hur blev du värdig denna nåd?
Hvi spann så skön ditt ödes tråd
Försynens Höga Makt?
Hvi blev ett värn så ädelt lagt
i dina ringa händer?
Ej stunden svaret sänder,
men verka, verka oförsagt,
bliv ej med tjänsten färdig,
den kärlekstjänst du sänts att gå,
och visa i din gärning, så
att du var nåden värdig!

II
Alto solo
Du skrider fram, o Våld,
med hatet i din sold
och blickar, som mot jordens gränser spana.
Du skrider fram, men vet,
från evighet av kärlek hålles jorden i sin bana
och alla världar, universum dana.
Du kämpar, men förgäves
emot den våg, som häves
ur rymdens djup, ur evighetens famn,
ty Kärlek, Kärlek är dess namn.

Uti den vind, som går
i denna Allmakts spår,
högt lyftat vajar, vitt kring jorderunden,
det röda korset på den vita grunden.

Så vajar du ock här
mot Nordens sky,
vart redligt hjärta kär,
ej utan dåd, fast freden jorden lövar.
Otröttlig samaritens tjänst du övar.
Din kärlek bärs på aeroplanets vingar.
Till ödemarkens hem din hjälp du bringar.
Du mänskobarnet skänker vård och stöd
och Värnar det mot sjukdom och mot död.
(med trumpetklang) 
Varhelst ditt tecken höjs i jordens länder
åt nödens offer räckas hjälpens händer.
Där svingas många gissel under skyn,
ej krigets blott. Se mången fasans syn!
Se jorden skälver, städer störta samman,
fram vältrar lavan, hemmen nås av flamman,
och flodens drake svällande försöker att sluka landen,
där han vred sig kröker.

Choir
Och som en jungfru världen hoppfull skådar
mot dig mot riddaren med korsmärkt lans.
En dag har grytt, som räddningen bebådar.
Se, morgonmolnet har en högre glans.

Kring lansens skaft i jordens alla länder
gemensamt slutes tusenden av händer
och full av hopp du på en rustning smider,
som motstår hatets eld ur drakens gap.
Den vända skall i trygghet ångstens tider.
Fullborda den! Den heter Broderskap! 
(fritt efter en liturgisk melodi) 
Den är egiden, som jorden skall frälsa
från skammen, från striden.
Den skola hälsa kommande släkten.
Än är blott morgonväkten

Kall stige fläkten från mo och från klyfta
och dimmorna sväva.
Men solen skall lyfta och töcknena bäva.
Havet skall dämma sin fors.

Du löftet oss givit din gärning det skrivit,
världsfamnande Röda Kors!