1. En tindrande stjärna faller
från strålande fästet ner.
Det är min sköna stjärna
som där jag falla ser!
Från äppelträdet falla
båd blad och blommor ner!
De lekande vindarna komma
och driva sitt spel därmed.

En svan i dammen sjunger
och simmar upp och ner.
Allt saktare han sjunger
och dyker i böljorna ner.
Det är så tyst och dunkelt
och flytt har blommor och blad!
Och stjärnans knastrande slocknat
förklingat det svanen kvad.

2. Jag stod försänkt i drömmar
vid hennes bild en dag,
plötsligt de började leva,
de kära anletes drag.
Ett harmlöst leende drog sig
kring läpparna underbart
och tårar av vemod
glänste ur ögonens gömmor klart.

Själv kände jag tårar tillra
utefter kinderna, ock och ack,
nu vill jag tro ej, och ack,
nu vill jag tro ej
att dig jag förlorat dock!

3. Fullmånen sin strålflod gjuter
kring havets tumlande fält,
min kära i famnen jag sluter,
mitt hjärta klappar så sällt.
Jag sluter min kära i famnen
och spanar kring enslig strand.
Hvi lyssnar du så till vinden,
hvi darrar så din hand?
Det är ej vindsus bara,
det är sjöjungfrurnas sång,
och mina systrars skara,
som havet bortrövat en gång.

4. Dina liljevita fingrar ville än en gång jag kyssa,
trycka dem emot mitt hjärta, och förgås i stilla tårar!
Dina blåa klara ögon sväva för mig dag och natt!
Det mig plågar: vad betyder denna ljuva blåa gåta?

1. Es fällt ein Stern herunter
Aus seiner funkelnden Höh!
Das ist der Stern der Liebe,
Den ich dort fallen seh.
Es fallen vom Apfelbaume
Der Blüten und Blätter viel!
Es kommen die neckenden Lüfte,
Und treiben damit ihr Spiel.

Es singt der Schwan im Weiher,
Und rudert auf und ab,
Und immer leiser singend,
Taucht er ins Flutengrab.

Es ist so still und dunkel!
Verweht ist Blatt und Blüt,
Der Stern ist knisternd zerstoben,
Verklungen das Schwanenlied.

2. Ich stand in dunkeln Träumen
Und starrte ihr Bildnis an,
Und das geliebte Antlitz
Heimlich zu leben begann.
Um ihre Lippen zog sich
Ein Lächeln wunderbar,
Und wie von Wehmutstränen
Erglänzte ihr Augenpaar.

Auch meine Tränen flossen
Mir von den Wangen herab -
Und ach, ich kann es nicht glauben,
Daß ich dich verloren hab!

3. Der Mond ist aufgegangen
Und überstrahlt die Welln;
Ich halte mein Liebchen umfangen,
Und unsre Herzen schwelln.
Im Arm des holden Kindes
ruh ich allein am Strand; -
Was horchst du beim Rauschen des Windes?
Was zuckt deine weiße Hand?

»Das ist kein Rauschen des Windes,
Das ist der Seejungfern Gesang,
Und meine Schwestern sind es,
Die einst das Meer verschlang.

4. Deine weißen Liljenfinger,
Könnt ich sie noch einmal küssen,
Und sie drücken an mein Herz,
Und vergehn in stillem Weinen!
Deine klaren Veilchenaugen
Schweben vor mir Tag und Nacht,
Und mich quält es: was bedeuten
Diese süßen, blaune Rätsel?