Johan Lindegren (1842−1908)

Johan (Johannes) Lindegren föddes 7 januari 1842 i Ullareds socken och avled 8 juni 1908 i Stockholm. Han var verksam som tonsättare, kyrkomusiker, musikteoretiker, -pedagog och -skriftställare samt som korsångare och repetitör vid Kungl. Teatern. Som kontrapunkt- och kompositionslärare fostrade han snart sagt en hel generation tonsättare, och han medverkade i hög grad till kyrkomusikens förnyelse. Hans musikproduktion är förhållandevis liten, men innehåller flera tungt vägande verk. Riddare av Kungl. Vasaorden 1896. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1903.

Uppväxt och utbildning

Johan Lindegren var son till hemmansägaren och kyrkvärden Andreas Johansson och Inger Lena Carlsdotter. Åtminstone fram till dess att han lämnade föräldrahemmet i 15-årsåldern hette han Johannes Andreasson.

Som barn i ett fattigt bondehem var Johan tvungen att delta i det slitsamma arbetet på gården. En präst upptäckte hans musikaliska begåvning och gav honom en första handledning i att spela harmonium. Trots faderns hårdnackade motstånd lyckades Johan utverka tillåtelse att fara till kyrkomusiker Holmdahl i grannförsamlingen för att få undervisning i orgelspel och sång.

Fast besluten att bli musiker flyttade han 1860 till Stockholm, där han blev antagen som elev i orgel- och pianoklassen vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk. Bland hans lärare märks Gustaf Mankell (orgel), Jan van Boom (piano) och Julius Günther (sång). 1861 började Lindegren även i kompositionsklassen varvid han blev elev till Hermann Berens d.ä. − Han studerade dessutom komposition för Franz Berwald och Ludvig Norman.

Särskilt ämnet kontrapunkt intresserade Lindegren, och han skrev avancerade kontrapunktövningar och mängder av fugor. Särskilt J.S. Bachs verk studerade han noga, senare också Palestrinas vokalpolyfoni och Orlando di Lassos musik.

Eftersom Lindegren levde under ytterst knappa förhållanden, tog han redan under studietiden anställning som korist i Operakören, en tjänst han behöll fram till sin död. Från och med 1874 arbetade han även som repetitör vid Kungl. Teatern.

Lindegren hade en stor kunskapstörst; hans skolunderbyggnad var ytterst bristfällig. På egen hand tillägnade han sig en ansenlig lärdom inom det humanistiska området, och han behärskade flera främmande språk, däribland latin och grekiska.

Våren 1865 avlade Lindegren organist- och kantorsexamen med högsta betyg i ett flertal ämnen. Han fortsatte studierna i anförarekunskap (d.v.s. dirigering) och i orkesterklassen. Våren 1866 lämnade han konservatoriet.

Kompositionsarbete och annan yrkesverksamhet

Senare delen av 1860-talet blev Lindegrens mest produktiva tid som tonsättare. Han var själv en driven pianist, och han komponerade flera brett anlagda verk för piano. Även den stråkkvintett han fullbordade på 1870-talet kan mycket väl ha påbörjats mot slutet av 1860-talet.

1870 flyttade Lindegren ihop med barndomsvännen Josefina Grönberg, och den knappa koristlönen från Kungl. Teatern räckte inte för att försörja den med åren allt större familjen. Hösten 1876 vikarierade Lindegren som lärare i kontrapunkt vid konservatoriet, men när denna tjänst skulle tillsättas efter Berens, blev han förbigången, en besvikelse han skulle komma att få uppleva många gånger såväl då det gällde lärartjänster vid konservatoriet som vid återbesättandet av kyrkomusikertjänster.

Lindegren innehade åtskilliga vikariat i Stockholms innerstadsförsamlingar. Men trots att han inte sällan bedömdes vara den mest kvalificerade bland de sökande, gick tjänsten till en annan. I ett brev skrev han inte utan självinsikt: ”Jag saknar i grund denna älskliga inställsamhet som nuförtiden bereder så mångens lycka.”

Utan hänsyn till eventuella konsekvenser stod Lindegren alltid upp för sina höga ideal även när kritiken drabbade överheten. Som när han i tidskriften Necken publicerade en artikelserie med rubriken ”Om villkoren för blomstringen af vår nationella tonkonst”. Där påtalar han bl.a. ”den låga, ignorerande ståndpunkt som kompositionsstudiet vid vårt konservatorium för närvarande intager”, en kritik som är direkt riktad mot Musikaliska akademien. − Återväxten av tonsättare var i Sverige oroande svag.

1881 började Lindegren som musiklärare vid Jakobs lägre allmänna läroverk. Att undervisa i musikens elementa passade honom dock illa. Han vantrivdes, men var av ekonomiska skäl tvungen att uthärda.

Kontrapunkt- och kompositionsläraren

Bättre passade honom då undervisningen på avancerad nivå. Lindegren var utan jämförelse Sveriges främste kontrapunktiker, och många med tonsättarambitioner sökte sig till honom. Dock valde han sina elever med omsorg. Som lärare var han kärv och ytterst krävande. Hans anmärkningar och repliker var, enligt eleven Hugo Alfvén, ”tunga i innehållet och aforistiska i formen, klara och väl avvägda”.

I början av 1900-talet debuterade en stor skara tonsättare, och åtskilliga av dem hade gått i Lindegrens hårda skola. Förutom Alfvén gäller det komponister som Bror Beckman, Gustaf Bengtsson, Natanael Berg, Harald Fryklöf, Algot Haquinius, Knut Håkanson, Sigurd von Koch, Helena Munktell, Ture Rangström, Alice Tegnér och Adolf Wiklund.

”Teknik är villkoret för tankens åskådliggörande”, hävdade Lindegren. Men därtill måste en tonsättare vara upptänd av ”konstens heliga flamma”. Det var dessa förutsättningar för musikskapandet, som Lindegren inpräntade i sina elever.

Kyrkosångens befrämjare

Såväl i Necken som i den av honom själv utgivna Tidning för kyrkomusik publicerade Lindegren artiklar i olika kyrkomusikaliska ämnen. Kyrkomusiken befann sig under 1800-talet i förfall, och detta var ett område som engagerade Lindegren. I en av artiklarna heter det: ”Den kyrkliga tonkonsten bör innerligare förenas med religionen.”

Lindegren skilde mellan konstsång och menighetssång, och båda var i behov av förnyelse och vitalisering.

1884 kunde Lindegren äntligen tillträda en fast kyrkomusikertjänst, och som kantor i Storkyrkan i Stockholm lade han ner stor omsorg om musiken. Storkyrkan blev en av de få kyrkor där körsång integrerades i gudstjänsterna; kyrkokörer var då inte vanligt förekommande.

Beträffande koralerna var han en energisk förespråkare för en återgång till ett rytmiskt och livfullt utförande, och han bekämpade det utjämnade och ytterligt långsamma föredragningssättet av Hæffnerkoralerna. Detta var en stridsfråga inom kyrkliga kretsar.

Lindegren gav själv ut en koralbok med såväl bearbetningar av äldre koraler som ett stort antal nykomponerade koraler.

När en ny kyrkomusikhandbok skulle arbetas fram utsågs Lindegren 1895 tillsammans med Gunnar Wennerberg, Conrad Nordqvist och Richard Norén till ledamot av kommittén. Efter två års arbete utmynnade det i en ny mässbok för högmässan, vilken senare betecknats såsom revolutionerande i sin rikedom med åtskilliga nya kompositioner, däribland ett flertal körsatser av Lindegren. I förordet förespråkar kommittén ett återupprättande av den gamla liturgiska körsången.

Tonsättaren

Inledningen på Lindegrens tonsättarbana var framgångsrik och lovande. Ännu ett stycke in på 1870-talet hade han långtgående planer på större verk, en symfoni till exempel. Den stora arbetsbördan medförde dock att det egna komponerandet fick anstå till efter pensioneringen. Någon sådan tid förunnades honom inte. 1908 gick Lindegren bort, 66 år gammal. Hans begränsade produktion rymmer emellertid flera brett anlagda och konstnärligt tungt vägande verk.

Norman skrev i ett intyg, att Lindegren ”besitter en högst sällspord begåfning för allt s.k. tematiskt arbete inom den musikaliska kompositionen samt grundligt harmoniskt vetande, hvarom hans arbeten bära vittne”. Lindegren sade sig själv hylla ”den melodiska principen, såsom varande tonkonstens sanna idé och lifsbringande flägt”.

Hans verk är hållna i en på klassisk grund vilande romantisk stil. Med kontrapunktisk skicklighet och också i övrigt fullständig behärskning av det musikaliska hantverket, byggde han upp sina verk, utan att de för den skull saknar nerv och resning. Hans musik genomsyras av ”konstens heliga flamma”.

Även om Lindegren ingående studerade äldre epokers musik, höll han sig à jour med nya musikströmningar, och han ägnade tonsättare som Franz Liszt och Max Reger stort intresse. Hans eget tonspråk innehåller såväl kromatik som djärv harmonik.

Under 1860-talet tillkom bl.a. pianoverken Fuga uti fri stil och Stor sonat med underrubriken ”canon”; båda antogs i Musikaliska konstföreningens årliga tävling för utgivning. Lindegren satsade stort. Hans Fantasie-Polonaise karakteriserar musikforskaren Bo Wallner som ”ett stycke i den grandiosa pianostilen”; troligen hör även det till hans tidiga produktion.

1876 lämnade Lindegren in sin stråkkvintett till Musikaliska konstföreningens tävling. Med den hade han dock inte samma framgång som med de två tidigare pianoverken. Nationalromantiker hyllade nu andra ideal med en enklare faktur och gärna med folkmusikalisk anknytning.

I sina sakrala verk anknyter Lindegren till den arkaiserande, antiromantiska rörelse som började göra sig gällande inom kyrkomusiken mot slutet av 1800-talet.

Trots höga konstnärliga strävanden komponerade Lindegren även salongsmusik i tidens anda.

Då Lindegrens stråkkvintett fick sitt första offentliga framförande vid den svenska musikfesten 1906, väckte den stor uppmärksamhet, och sent i livet fick han känna uppskattning som tonsättare. Kvintetten gavs ut postumt av Musikaliska konstföreningen 1909. Numera räknas den som ett av det sena 1800-talets mest betydande svenska kammarmusikverk.

Christina Tobeck © 2016

Publications by the composer

”Om villkoren för blomstringen af vår nationella tonkonst”, Necken. Svensk musiktidning, nr 1, 2 och 4 1880.
”Bör koralfrågan som fråga anses”, Necken. Svensk musiktidning, nr 3 1880.
”Melodi och harmoni. Studie af Johan Lindegren”, Necken. Svensk musiktidning, nr 5, 6, 7, 10, 11 och 12 1880.
”Mera i koralfrågan”, Necken. Svensk musiktidning, nr 5 1880.
”Koralvännernas möte i Uppsala”, Necken. Svensk musiktidning, nr 13 1880.
”Orgelspelet i sin skönhet och sanning”, Necken. Svensk musiktidning, nr 18 1880. [Omtryckt i Orgelforum 1999 nr 1 med inledande kommentar av Sverker Jullander.]
”Kyrkosångens höjande och förbättrande”, Tidning för kyrkomusik, nr 2, 3, 4 och 5 1881.
”Om koralkomposition och harmonisering”, Tidning för kyrkomusik, nr 5, 6 och 7 1881.
”Kyrkomusikens betydelse och uppgift”, Tidning för kyrkomusik, nr 2, 3 och 4 1882.
”Musikens odling – mensklighetens”, Tidning för kyrkomusik, nr 6, 7 och 8 1882.
”Till tonkonstens filosofi”, Tidning för kyrkomusik, nr 10 och 12 1882.
”Nya koralböcker”, Tidning för kyrkomusik, nr 11 och 12 1882.
”Vår Gud är oss en väldig borg”, Svensk musiktidning, nr 17 1883.
Musiken till svenska mässan: Bilaga till svenska kyrkans handbok, Stockholm: Abr. Lundquist, 1896. [Inledning Gunnar Wennerberg, Conrad Nordqvist, Richard Norén och Johan Lindegren.]
Kortfattad lärokurs i tonträffning och takt jämte tillämpningsöfningar för skolor, Stockholm: AB Cecilias förlag, 1898.
Svensk koralbok: Den evangeliska församlingssångens verkliga toner och rytmer, historiskt restituerade, för kyrko- och skolbruk lämpade till svenska psalmtexter jämte talrika äldre och nyare alternativ, harmoniserade, taktiskt ordnade och metronomiserade, att utföras med ledning af inöfvad unison kör och orgel. Musik till svenska psalmboken af år 1819. Vol. 1. Johan Lindegren (utg.), Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1905, 2. genomsedda uppl. [Titel på pärm: Ny svensk koralbok (restituerad).], Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1906.
1819–1918. En studie öfver den protestantiska koralen, tillägnad Sveriges organister och andra intresserade [Titel på pärm: En koralbroschyr.], Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1907.
”Koralboksfrågan. Inledningsföredrag [vid Allmänna organistmötet, jämte debattinlägg]”, Kyrkomusik och skolsång, nr 40 och 41 1907.
Åtskilliga mindre artiklar, även dikter, anonyma, signerade eller under pseudonymen Orfeus i ovannämnda tidskrifter.
Utgivit: Tidning för kyrkomusik 1881–1882 samt dess musikbilaga Urania. Musik för kyrkan, skolan och hemmet, 1882.

Bibliography

Alfvén, Hugo: [orubricerad artikel], Hvar 8 dag, nr 18 1906/07.
−−−: ”Min lärare Johan Lindegren”, i: Musikmänniskor: Personliga minnen av bortgångna svenska tonsättare. Hågkomster och livsintryck XXIV, Folke H. Törnblom (red.), Uppsala: Lindblad, 1943.
−−−Första satsen: Ungdomsminnen, Stockholm: Norstedt, 1946.
−−−Tempo furioso: Vandringsår, Stockholm: Norstedt, 1948.
Anon.: ”En bortglömd musiker”, Dagens Nyheter, 21 maj 1906
Beckman, Bror: ”Några minnets ord öfver en bortgången musiker”, Idun, nr 25 1908.
Blom, Oscar: ”Johan Lindegren. Hans liv och verksamhet”, Kyrkomusik och skolsång, nr 24 och 25 1910.
Bohlin, Folke (Helmer, Axel): ”Lindegren, Johan”, i: Die Musik in Geschichte und Gegenwart, vol. 11, Kassel: Bärenreiter, 2004.
Carlsson, Curt: Musikaliska konstföreningen 150 år: Några kapitel ur dess historia, Stockholm: Musikaliska konstföreningen, 2009.
Eriksson, Ola: ”Lindegren Johannes (Johan)”, Svenskt Biografiskt Lexikon, vol. 23, Stockholm: Svensk biografiskt lexikon, 1980−81.
Friberg, Britta: [artikel], i: Tonkonsten: Internationellt musiklexikon, vol. 2, Stockholm: AB Nordiska uppslagsböcker, 1957.
Hallenberg, Aron: ”Johan Lindegren. Några minnesblad ur hans liv”, Kyrkosångsförbundet, nr 4 1951.
Hedwall, Lennart: Hugo Alfvén: En svensk tonsättares liv och verk, Stockholm: Norstedt, 1973.
Layton, Robert: ”Lindegren, Johan”, i: The New Grove Dictionary of Music and Musicians vol. 14, London: Macmillan, 2001.
Lellky, Åke: Musikaliska konstföreningen 1859–1959, Stockholm: Nordiska musikförlaget, 1959.
Lindfors, Per: Hugo Alfvén berättar: Radiointervjuer, Stockholm: Natur och kultur, 1966.
Matrikel, utförlig och fullständig, öfver Sveriges folkskollärare, organister, kantorer och lärare etc. jemte uppgift om löneförmåner m.m. för 1889, Pehr Borg (red.), Norrköping: M.W. Wallberg, 1889.
Moberg, Carl-Allan: ”Johan Lindegren. Till hundraårsminnet av hans födelse”, Kyrkosångsförbundet, nr 4 1942.
−−−Kyrkomusikens historia, Stockholm: Diakonistyrelsens förlag, 1932.
Musiken i Sverige, vol. 3, Den nationella identiteten 1810–1920, Leif Jonsson och Martin Tegen (red.), Stockholm: Fischer & Co., 1992.
O.R.: ”Johan Lindegren − nordens lärdaste kontrapunktist”, Svenska Dagbladet, 9 jan. 1907.
Pereswetoff-Morath, Magnus: ”Johan Lindegren: Kontrapunktiker − pedagog. Lindegren och hans lärjungar”, 60-poängsuppsats i musikvetenskap, Stockholms universitet, 1988.
Reese, Anne: ”Johan Lindegrens vägval: En studie i de faktorer som påverkade enskilda aktörers verksamhet inom Stockholms musiksamhälle 1860–1908”, magisteruppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet, 2007.
Stare, Ivar: ”Lindegren, Johan”, i: Sohlmans musiklexikon, 1. uppl. vol. 3, Stockholm: Sohlman, 1951, 2. omarbetade uppl. vol. 4, Stockholm: Sohlman, 1977.
Tobeck, Christina: ”Johan Lindegren – inte bara kontrapunktlärare [inträdesanförande i Kungl. Musikaliska akademien]”, i: Årsskrift 2007, Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien, 2008.
Wallin, Nils: ”Johan Lindegren”, Svenska män och kvinnor: Biografisk uppslagsbok, vol. 4, Stockholm: Bonnier, 1948.
Wallner, Bo: ”Johan Lindegren och hans stråkkvintett”, texthäfte till skivutgåva, Musica Sveciae MS 510 LP 1987, CD 1996.

Radioprogram
”’Måla mig en värld …’. Johan Lindegren – upptänd av konstens heliga flamma. Tre program av Christina Tobeck om den svenske 1800-talsmusikern hundra år efter hans bortgång”, Sveriges Radio P2 den 1, 8 och 15 juni 2008.

Sources

Kungliga Biblioteket Stockholm, Musikmuseet Stockholm, Uppsala Universitetsbibliotek.

Summary list of works

Kammarmusik (stråkkvintett), pianoverk för piano (Fuga uti fri stil, Stor sonat (canon), Elegi, Fantasi-polonaise, Kanon-Rhapsodie m.m.), kyrkomusik (körsatser, koraler och smärre orgelstycken).

Collected works

Uppgifterna om tillkomstår är osäkra.

Kammarmusik
Kvintett för 2 violiner, 2 violor, 1 violoncell F-dur, tr. 1909.

Pianoverk
Fuga uti fri stil, tr. 1866.
Stor sonat (”canon”) op. 2, tr. 1867.
Miniatyrbilder. 1. Ballad, 2. Vid en blommas graf. Necken, Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 3, 1880.
Till allra kärestan. Salongsstycke. Necken. Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 4, 1880.
Polarfararnes vals, 1880. Necken. Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 6, 1880.
Serenad. Necken. Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 7, 1880.
Små lätta pianostycken. II. Sorg i rosenrödt, III. Mazurka. Necken. Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 7, 1880.
Meditationer I och II. Necken. Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 23, 1880.
Fest-Marsch komponerad för orkester. Arrangement för piano och fyra händer. Till Vegas hjeltar [orkesterversionen förkommen eller aldrig utförd], 1880.
Elegi vid Oscar Arnoldsons frånfälle, 1881.
Fantasie-Polonaise, tr. 1892.
Kanon-Rhapsodie, tr. 1898.

Orgel
Melodi för orgel eller piano. Tidning för kyrkomusik, vol. 1, nr 1, 1881.
Fuga (över Agnus Dei). Urania, musik för kyrkan skolan och hemmet, 1882 (bilaga till Tidning för kyrkomusik).
Melodi för orgel eller piano. Tidning för kyrkomusik, vol. 1, nr 7, 1881.
Melodi för orgel eller piano. Tidning för kyrkomusik, vol. 2, nr 1, 1882.
Lätta choralförspel. Urania, musik för kyrkan skolan och hemmet, 1882.

Sånger
Som i ungdomens år, för röst och piano (J. Lindegren), 1876.
Liljan i dalen, för röst och piano (J. Lindegren). Necken. Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 23, 1880.

Körverk
Nykomponerad koral, Din spira, Jesu, sträckes ut, för SATB (Svenska psalmboken n:o 118). Necken, Svensk Musiktidning, vol. 1, nr 15, 1880.
Motett, Jordens oro viker för den fröjd som varar, för SAATB (J.O. Wallin). Tidning för kyrkomusik, vol. 1, nr 2, 1881.
Koral, O Gud! hvem skall jag klaga, för SATB (Svenska psalmboken n:o 373). Tidning för kyrkomusik, vol. 2, nr 10, 1882.
Kyrie. Herre, förbarma Dig, för SSATB. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Nya Choralmelodier. Urania, musik för kyrkan skolan och hemmet, 1882 (bilaga till Tidning för kyrkomusik).
Laudamus. Vi prisa Dig, för SATBB. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Laudamus. Vi prisa Dig, för SATBB och orgel. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Laudamus. Vi prisa Dig, för SSATB och orgel. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Laudamus. Vi prisa Dig, för SSA. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Laudamus. Vi prisa Dig, för TTBB. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Credo. Vi tro på en allsmäktig Gud, för SSATB. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Credo. Vi tro på en allsmäktig Gud, för SATBB. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Sanctus. Helig, Helig, Helig, för SATB. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Agnus Dei. O Guds Lamm, för SATB. Musiken till Svenska Mässan, 1897.
Väktare på Sions murar, för SATB. Musica Sacra, vol. 2, 1915.
Sörj för mig, o Fader kär!, för SATB (Svenska psalmboken n:o 592).

Koralbok
Svensk koralbok, den svenska församlingssångens verkliga toner och rytmer, historiskt restituerade, 1905, Ny svensk koralbok 1 (restituerad), andra genomsedda upplagan, 1906. [Innehåller omkr. 400 koraler, varav en stor del nykomponerade av Johan Lindegren.]

Källor:
Kungl. biblioteket, Kungl. Teatrarnas arkiv, Musik- och teaterbiblioteket, Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv, Uppsala universitetsbibliotek.