Melcher Melchers (1882−1961)

Henrik Melcher Melchers föddes i Stockholm 30 maj 1882 och avled i Stockholm 9 april 1961. Han fick sin första musikerutbildning i Stockholm, men sin viktigaste i Georges Caussades kompositionsklass vid konservatoriet i Paris strax före första världskriget. Han stannade där i 14 år och återvände till Stockholm 1919 för att bli långvarig kompositionslärare vid Musikkonservatoriet. Han var upphovsman till en rad verk i fransk men inte modernistisk anda.

Liv

Bakgrund och studier i Stockholm

Melcher Melchers föddes i Stockholm som Henrik Melcher Svensson, son till handlanden Johan Svensson och hans hustru Kristina Wilhelmina Sjöblom. Efter läroverksstudier började han 1896, 14 år gammal, vid Musikkonservatoriet. Flera bevarade sånger, skrivna av den tonårige Melcher Svensson och tillägnade hans tre syskon, ger intryck av en harmonisk uppväxt och av att det fanns ett musikliv i hemmet.

Han lämnade konservatoriet 1903 med en musiklärarexamen. Därefter tjänstgjorde han som violinist i olika teaterorkestrar i Stockholm och som altviolinist i Konsertföreningen och vid Hovkapellets symfonikonserter, samtidigt som han studerade komposition för Johan Lindegren.

Åren i Paris

Man vet ingenting om den unge Melchers verksamhet som bildkonstnär, men när han 1905 for till Paris var det både för att studera skulptur och ägna sig åt musik. Han ska först ha bott i en konstnärskoloni vid Place des Invalides. Till Melchers tidiga vänner i Paris hörde konservatoriekamraterna Charles Hägerstrand och Hans Ekegårdh, den senare också en framgångsrik målare. I vänkretsen fanns också Albert och Siri Engström och författaren Gustaf Hellström.

Melchers rörde sig, liksom många andra av de nordiska pariskonstnärerna, i samma kretsar som inflytelserika konstnärer och intellektuella. Han var i kontakt med bland andra Pablo Picasso, Henri Matisse, Amedeo Modigliani och Leo Trotskij på de berömda mötesplatserna Café de Versailles och Café du Dôme, där han var en trogen gäst.

För att försörja sig gav Melchers pianolektioner, men viktigare för honom var förmodligen komponerandet. 1907 fick han ett verk, sången ”Sancte spiritus”, utgivet på ett parisiskt förlag. 1908 blev han antagen i Georges Caussades kompositionsklass vid konservatoriet i Paris, inom den begränsade kvot av utländska studenter som var tillåten. Melchers följde undervisningen i Caussades klass under fyra läsår, fram till sommaren 1912. Han fick allmänt mycket goda omdömen för sin flit och belönades 1910 med ett andrapris i kontrapunkt. Själv har han vittnat om att han i Paris ”fullständigt omlagt” sina kompositionsstudier.

Tillsammans med violinisterna Ekegårdh, Hägerstrand och Sven Kjellström spelade Melchers ofta i Svenska kyrkan i Paris. När en ny kyrkobyggnad skulle invigas 1913 fick han uppdraget att komponera en kantat för begivenheten. Han blev vid samma tid dirigent för kyrkokören, och 1914 arrangerades en kompositionsafton med verk av Melchers i kyrkans församlingssal, kallad ”Salle suédoise”. Kanske tänkte han sig vid denna tid en försörjning som kyrkomusiker − han avlade organistexamen i Visby 1913.

En av Caussades elever, Germaine Tailleferre, som började i klassen precis när Melchers slutade, blev bekant med honom. Hon skulle några år senare bli känd som medlem i tonsättargruppen Les Six. Enligt Tailleferres memoarer var det Melchers som, med stöd av deras gemensamma vän Erik Satie, i februari 1916 startade en konsertverksamhet kallad ”Lyre et Palette” i en oeldad ateljé i Montparnasse, en stadsdel där annars inga konserter brukade äga rum. Parallellt med musikframförandena ordnades konstutställningar. Konserterna, som gavs nästan varje lördag, hade ingen renodlat modern repertoar; de innehöll både äldre och nyare musik, även några nordiska verk − av Grieg och Sibelius, av Daniel Jeisler och Melchers själv − men också en uppmärksammad ”Festival Erik Satie et Maurice Ravel”. Melchers fortsatte att stå som ledare för denna konsertverksamhet i minst ett år, med många framstående musiker bland de medverkande. Först senare kom Les Six in i bilden. ”Lyre et Palette” har i litteraturen framför allt beskrivits som ett första forum för denna grupp, men Melchers insats har förblivit praktiskt taget okänd. Hans namn förekommer idag bara i ett enda internationellt sammanhang, nämligen det porträtt som Matisse har gjort av honom och som publicerades i programmet för en ”Lyre et palette”-konsert.

Efter Paris: Stockholm med avstickare

Efter världskrigets slut lämnade Melchers 1919 Paris och flyttade hem till Stockholm. Året därefter började han som musikrecensent i den kortlivade, kristet liberala Dagens Tidning. 1921 studerade han dirigering först i Bryssel, sedan i Sondershausen, som då var ett musikcentrum. Samma år gifte hans sig med den holländska pianisten Henriette Hartog, som han hade lärt känna i Paris.

Hösten 1921 knöts han som lärare till Karl Wohlfarts musikskola, till Arbetarnas bildningsförbund och till den nyskapade, franskorienterade Stiftelsen för musikkulturens främjande, som i sin start hade en pedagogisk verksamhet. Vid den tiden hade Melchers uttalade ambitioner att göra den nya franska musiken känd i Sverige.

År 1925 lämnade han dessa arbeten och fick en tjänst som biträdande lärare i harmonilära vid Musikkonservatoriet. 1934 blev han ordinarie lärare i kontrapunkt, komposition och instrumentation, från 1939 med professors namn. 1947 avgick han från tjänsten men fortsatte med en del undervisning. Melchers var en traditionell och strikt lärare i Caussades efterföljd, utan att fördenskull vara auktoritär eller fientlig mot moderna riktningar. Han var känd för en stående kommentar om han ansåg en uppgift dåligt löst: ”Något sådant skulle fransmännen aldrig tillåta sig!” Till hans elever hörde Åke Uddén, som studerade vidare för Caussade, liksom Erland von Koch, Åke Malmfors, Sven-Eric Johansson och Hans Leygraf. En del av Melchers elever fann hans undervisning alltför akademisk och vände sig därför till Hilding Rosenberg.

En försiktig men företagsam karaktär

När Melchers först hade kommit till Paris hade han som tonsättare varit nordiskt inriktad med en smak för tysk senromantik. Den orienteringen präglar fortfarande hans kompositioner under studietiden i Paris, men i de större verk som följde därefter blev han bitvis mer franskpåverkad. I första hand kom influenserna från César Franck och hans efterföljare, men ibland märks även intryck från Debussy och Ravel, och någon gång finns även sådant som är jämförbart med Satie och Les Six. Hans produktivitet som tonsättare var ganska jämn från ungdomen, genom Paristiden och under 1920-talet, med en slutpunkt i den andra pianokonserten från 1931. Förutom kantaten till Svenska kyrkan i Paris 1913 skrev han också ett annat verk för ett officiellt sammanhang: den enda fullbordade symfonin, som han komponerade till Konserthusets invigning i Stockholm 1926. Den fick en andraplacering efter Kurt Atterbergs vinnande kantat Sången.

Den verksamhet Melchers bedrev med ”Lyre et Palette” vittnar om en stor företagsamhet, vid en tid då han också befann sig i de modernistiska händelsernas centrum i Paris. Men i övrigt ger han i sitt liv inget speciellt intryck av djärvhet. Av den nya franska musik som han ville sprida kännedom om i Stockholm 1920 märks inte heller så många spår i hans egna verk. Han verkar inte någonsin ha varit intresserad vare sig av att provocera eller experimentera i sitt eget musikaliska skapande, och inte heller av att offentligt berätta om sitt musikerliv i Paris, som ändå borde ha varit värt att delge andra. ”Han gick sin väg stilla och han höjde aldrig sin röst”, har någon summerat, och enligt ett annat vittnesmål var Melchers en man som älskade ”sin fiskrev och sin trädgårdstäppa lika mycket som sin violin och sitt skrivbord”. 

Verk

Orkester

Melchers började komponera orkesterverk några år efter studierna för Caussade. Det blev först en Svensk rapsodi, ganska konventionellt utformad över svensk folkmusik, och därefter tre symfoniska dikter. Den första var Näcken, en orkesterfantasi över ”Näckens polska” i delvis fransk stil, därefter kom La Kermesse, inspirerad av en tavla av Rubens som skildrar en folklig fest, och Elégie. Hans enda symfoni, i d-moll, komponerades 1924−25 och har i många detaljer spår av den av Melchers beundrade César Franck − den ingår på så vis i en fransk tradition av Franck-influerad orkestermusik, och det kraftfulla språket i den är inte utan likheter med Paul Dukas symfoni.

Melchers skrev också under 1920-talet och det tidiga 30-talet en violinkonsert och två pianokonserter, den andra av dem för sin hustru Henriette. De är, liksom hans större verk överlag, välgjorda både med tanke på tematiskt arbete och instrumentation, och har en fin balans mellan olika avsnitt. 

Kammar- och pianomusik

Melchers stråkkvartett från 1922 har en inledningssats som tematiskt befinner sig nära Debussys och Ravels kvartetter men utan deras lätthet, och en burlesk sista sats som är märklig i sina taktväxlingar som ger satsen en konsekvent, rytmiskt markerad sjutakt.

Cellosonaten från 1926 och violinsonaten från 1928 är också formellt välbyggda verk, med ett klangfullt tonspråk och en återhållsam romantik i uttrycket.

Bland pianoverken kan nämnas Trois danses [caractéristiques] från tidigt 1910-tal som har en fransk prägel, där ett inflytande från Satie är en möjlig ingrediens.

Sånger

En rätt stor ungdomlig sångproduktion finns bevarad från åren vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Därefter kom flera enskilda sånger till norska, tyska, franska och svenska dikter. Melchers komponerade två sångcykler, en med åtta Zigeunerlieder från 1906−10, till texter lånade från Johannes Brahms verk med samma namn, och en med fyra tonsättningar av Knut Hamsuns Feberdigte från 1914, aldrig publicerad. Tonsättaren orkestrerade själv alla sina Zigeunerlieder och två av sångerna i Feberdigte.

Anders Edling © 2016

Bibliography

Cederschiöld, Gunnar: Efter levande modell, Stockholm: Natur och kultur, 1949.
Edling, Anders: Franskt i svensk musik 1880-1920, diss., Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1982, s. 192-207.
−−−: ”Melcher Melchers”, i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 25, Stockholm: Norstedt, 1987.
−−−: Texthäfte till Melcher Melchers, Pianokonsert nr 2 och symfoni d-moll, Phono Suecia PSCD 717, 2002.
Hellström, Olle: ”Melcher Melchers”, i: Svenska män och kvinnor, vol. 5, Stockholm: Bonnier, 1949.
Tailleferre, Germaine: ”Mémoires à l’emporte-pièce”, Revue internationale de musique française, vol. 19, 1986, s. 24ff.

Sources

Musik- och teaterbiblioteket.

Summary list of works

Orkestermusik (symfoni, 3 symfoniska dikter, 2 pianokonserter, violinkonsert m.m.), kammarmusik (stråkkvartett, violinsonat, cellosonat m.m.), verk för piano (2 variationsverk, 3 danser m.m.), ca 20 solosånger, en kantat.

Collected works

Orkester
Svensk rapsodi, 1914.
Näcken, 1916.
La kermesse, 1919.
Elégie, 1920.
Symfoni, 1925.

Soloinstrument och orkester
Poème för violin och orkester, 1914.
Pianokonsert nr 1, 1923.
Violinkonsert, 1927.
Pianokonsert nr 2, 1931.

Piano
Nouvellette, 1907.
Tema med variationer, 1913.
Tema med variationer, u.å.
Marche triste, u.å.
Trois danses, 1914?
Jettie smiling, 1916.
Tre tangos, u.å.

Kammarmusik
Scherzo för stråkkvartett, 1907.
Stråkkvartett, 1922.
Violinsonat, 1926.
Violoncellsonat, 1928.

Solo, kör och instrument
Kantat vid invigningen av Svenska kyrkan i Paris, 1913.

Solosånger
Högsommarlek (N. Hammarstrand), 1901.
Julhymn, 1903.
Livsglädjen (G. Fröding), 1906.
Sancte spiritus, tr. 1907.
Et Savn (H. Christensen), 1910.
Acht Zigeunerlieder, 1906-10 [senare orkestrerade].
Meine Liebe ist grün, 1911.
Les Penseurs, ca 1914.
Les Lilas blancs, ca 1914.
Titania (G. Fröding), ca 1914.
Ett drömackord (G. Fröding), ca 1914.
Gangspilsvise (K. Hamsun), ca 1914.
Les penseurs (E. Verhaeren), ca 1914.
Les lilas blancs, ca 1914.
Ur Salomos Höga visa, ca 1914.
Feberdigte (K. Hamsun), 1914.
Med røde Roser, 1914.
Und morgen wird es wieder Flieder regnen, 1921.
En visa om när jag var lustig med Welam Welamsson (G. Fröding), u.å.