Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942)

Tvenne sånger

opus 9

1. Hemlängtan (W Peterson-Berger after J Moe)
2. Serenata (Helena Nyblom)

  • Year of composition: 1895
  • Work category: Voice and piano
  • Text author: 1. Wilhelm Peterson-Berger after J Moe
    2. Helena Nyblom
  • Dedication: To the opera sing C F Lundquist
  • Duration: 7 min
  • Detailed duration: Ca 7 min.

Examples of printed editions

Elkan & Schildknecht
Ed. no. 1601

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket

Examples of recordings

Musica Sveciae: MSCD 619 (no. 2)
Thomas Lander, song, Anders Kilström, piano

Description of work

1. Hemlängtan: Moderato con espressione E-flat major 6/8
2. Serenata: Allegro non troppo G minor 4/4 (C)


Libretto/text

1. Ur glesnande skogen jag ilade fram snart stod jag där fjället ned sig sänkte och fjärran drog min blick mot bergens blåa kam, därunder de klara sjöar blänkte och nedanför i dalen mitt kära hem jag såg och älfven, som på slätten i silfverbukter låg. Till solbeglänsta bygder stod min längtan.

Men åter det var som om den grönskande lid tycktes susa så bedjande och klaga, som om den till mig hviskat: "Hvi lemnar du min frid blott för att ned i mänskovimlet draga?" Ack, skogen och fjället de hade i mitt sinn för första gången sjungit sin vemodstanke in och sedan jag glömmer dem väl aldrig.

Ty ofta när i myllrande städer jag går och i praktfulla, skinande salar densamma blyga hviskningen fram till mig når långt fjärran från min barndoms gröna dalar. Då griper mig en trånad till skog och fjäll, då hör jag åter locklåt och klockor i kväll och sus emellan mossiga granar.

2. Luk op dit vindu, skjön jomfru, jeg kommer med sang og spil. Toner og ord jeg sammansnor og slynger dem som jeg vil. Fjærnt og nær over alle trær falder det glödende aftenskjær og brænder som kys på din rude. O, luk den op, hvis du vil!

Din rude klirred, skjön jomfru, du står der i al din glans. Se alt hvad jeg fandt jeg sammenbandt og bringer dig i en krans. Klokker og klöver og skovstjerner små; alt hvad jeg fandt skal jo du blot få. Jeg rev til blods mine fingre at smykke dit hår til dans.

Nu kaster jeg kransen, skjön jomfru; du söde vær mild og god. Jeg bönfalder dig, ak tramp den ej for hårdt med din silkefod. Af gråd, blot af gråd, er jo, kransen våd, og ser du den röde silketråd? Den sige skal: for din lykke jeg giver mit hjerteblod.

Du svarer mig ej, skjön jomfru; nuvel, jeg tier og går. Og kun til tröst for min egen lyst, pling plang, guitarren jeg slår. Luften er mild, men som glædevild brænder jorden i himlens ild og du, du står midt i solen, og har min krans i dit hår.