Wilhelm Peterson-Berger (1867−1942)

Offerkransar - Poems by Anders Österling

1. O liv, jag såg dig
2. Återkomst
3. Hesperis
4. Det blir ej till stoft

  • Year of composition: 1914
  • Work category: Voice and piano
  • Text author: Anders Österling
  • Duration: 9 min
  • Detailed duration: Omkring 9 min

Examples of printed editions

Abraham Lundquists musikförlag, ed. no. 4640

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket

Examples of recordings

Bis : LP-42 (not no. 3)
Helge Brilioth, song
Sven Alin, piano

Description of work

1. O liv, jag såg dig: Solemn A-flat major 4/4
2. Återkomst: Slow F major 4/4
3. Hesperis: Very calm G minor 6/8
4. Det blir ej till stoft: Vehement A minor 9/8, 3/4


Libretto/text

1. O liv, jag såg dig, dina verk och tempel, såg azurhav metall och marmor skölja, såg nya öden om mitt eget bölja, med storhets, skönhets, nöds och träldoms stämpel.

Min själ har öppnats och min vandringsmödas fullkomning varsnar jag i natt omsider: mitt hem är kretsen som en lampa sprider, mitt hem de rum, där stolta skydrag födas.

Först löst ur allt som kräver gärd och lön en själ kan ljusets högsta ord besanna, såväl som nattens dunkelfödda bön.

Och sorgen, glädjen? Tomma ord för den, som tyst med fjärran väntan på sin panna, ser dagen själv som var den gryning än.

2. Så kom den stillhet åter, den sommarskärhet, som var mig främmande sen barnets tid. Den bjuder som en lag och överlåter åt livet mig och låter dag för dag tyst växa in och blomma i dess närhet: - som när den långa dagen ett tröskverk brummat och ängslat bygden med sin dova id, och ljudet plötsligt dör, och andetagen av guldsval kväll så trösteligt man hör, som vore allt till evig tid förstummat.

3. Där ute ropar gökens tvåton djup och len, som silver disar rökens flor om död syren. Men Hesperisrabattens bleka blomsterstoft förtärs av törst mot nattens lösta liv i doft. Och det blir tyst i hagens öar av syren. Den långa heta dagens afton är så sen.

4. Det blir ej till stoft, som så helt var vårt, då det steg av den vårliga jord, det blir ej till hån, som så tungt och svårt under stjärnorna sökte sig ord. Bort virvla väl liljornas blad och allt, som jag bad om i ensamma år, men smält och uppståndet i ny gestalt kan jag bära det vart jag går.

Av människoskönhet som strålögd log och av högtid i frihet och lön emot mig det eviga suset drog som ur rökelsens doft en bön. Så¨lyft i ditt verkande glädjeord mig allt närmare in med var dag, tills kraft av ett stoltare liv blir spord i befriade hjärtats slag.