Emil Sjögren (1853-1918)

Svarta rosor och gula. Three poems by Ernst Josephson

opus 53

1. O, gräv mig en grav
2. Generationer
3. Ack, vad vår levnad är flyktig och snar

  • Year of composition: 1909
  • Work category: Voice and piano
  • Text author: Ernst Josephson
  • Dedication: 1. To my friend Gustaf Franklin Bratt. 2. To Mr Gunnar Magnusson. 3. To my friend Anders Zorn.
  • Duration: Approx. 5-10 min

Examples of printed editions

Samlade sånger. FST 1949.

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket

Description of work

1. O, gräv mig en grav: Non troppo lento E-flat minor 4/4 (C)
2. Generationer: Lento lugubre F minor 4/4
3. Ack, vad vår levnad är flyktig och snar: Allegro con brio A-flat major, D-flat major 6/8, 4/4


Libretto/text

1. O, gräv mig en grav, dödgrävare snäll,  jag längtar att komma till vila,  jag ser inga stjärnor ute i kväll,  där mörka skyarne ila.

Jag hade ett hjärta, som gav och som gav. Nu har det ej mera att giva. Ack, snälla dödgrävare, gräv mig en grav; jag kan ej min ledsnad beskriva.

Nu stå där blott åter ett svidande sår -- där riva de alla och sarga; ack, snälla dödgrävare, red mig en bår, så lugna kanske sig de arga.

Så kan jag måhända få fred i min grav; där växa små blommor ur mullen. Jag hade ett hjärta som gav och som gav. -- Ack, kasta ej stenar på kullen!

2. Det lät som basun och det rycker i dörr, och det rasslar och slår på min ruta, och det vaknar så sorglia minnen från förr, när de nattliga vindarna tjuta. Jag sitter och ser på min faders porträtt, och min fader han bor bland de döda, men när jag den saken besinnar rätt, så börjar mitt hjärta att blöda.

Han levde och drömde och gladdes som jag, som jag hade sorger och kvida; som han skall jag sänkas i jorden en dag och bliva till stoft vid hans sida. Och kanske som jag, om en gosse jag får, han väcks av de nattliga vindar, och skänker sin faders minne en tår, när jag sover bak kyrkogårdsgrindar.

3. Ack, vad vår levnad är flyktig och snar, full av förtret och förhinder; knappast ett löje kring läpparna far, stå tårarna på våra kinder. Därför så häller jag vin i mitt glas, sätter en krans om min hjässa, sjunger en visa med dundrande bas och kysser en svartögd prinsessa.

Säger du: vinet och flickan i grund narra mig, tror jag dig gärna, men får jag njuta av glädje en stund, jag prisar min lyckliga stjärna. Vännen du sade, som tog mig i famn, glömt mig, när slut är kalaset - var dock min vän, när han nämnde mitt namn och öppnade hjärtat i glaset.

Betänk då att allting på jorden har slut, du själv, din vän och din flicka. Så tryck till ditt hjärta en salig minut med älska, med sjunga och dricka. När vinerna vinka och kärleken ler, så sitt inte trumpen och mulen; ty rosiga stunden hon kommer ej mer, hon har ur ditt liv blivit stulen.