Emil Sjögren (1853-1918)

Till Österland and other songs

opus 66

1. Till Österland (Viktor Rydberg)
2. Mädchen mit dem roten Mündchen (Heinrich Heine)
3. Var du en solig dag? (Hugo Montgomery-Cederhielm)
4. Oktoberstämning (Daniel Fallström)

  • Year of composition: Around 1917. Oktoberstämning is a revision of a song from the beginning of the 1890s.
  • Work category: Voice and piano
  • Text author: Viktor Rydberg, Heinrich Heine, Hugo Montgomery-Cederhielm, Daniel Fallström
  • Dedication: 1. To Mrs Davida Hesse-Lilienberg. 2. To Miss Signe Fineman. 3. To Miss Karin Branzell. 4. To Arvid Hydén.
  • Duration: Approx. 5-10 min

Examples of printed editions

Samlade sånger. FST 1949.

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket

Description of work

1. Till Österland: Andante espressivo E major 2/4
2. Mädchen mit dem roten Mündchen: Andante con tenerezza A-flat major, E major 3/4
3. Var du en solig dag?: Moderato con espressione B minor 3/4
4. Oktoberstämning: Andante sostenuto D major 4/4, 2/4


Libretto/text

1. Vad månde den längtan vara, som rör sig i mitt sinn? Till Österland vill jag fara, till allra kärasten min. Och sker det efter min vilja, då blir jag i Österland till Sarons fagraste lilja och får brytas av hans hand. Och sker det efter min vilja, han fäster mig vid sitt brös, och intet får oss skilja; jag varder hans ögontröst.

Jag längtar och väntar i fjärran hans uppenbarelse, jag trängtar att varda med Herran till en enda varelse, i himmelsk lekamen och ande med den skönste i himlen till ett. Pris honom i allo lande, som mig hopp därom berett.

2. Mädchen mit dem roten Mündchen, mit den Äuglein süß und klar, du mein liebes, kleines Mädchen, deiner denk' ich immerdar.

Lang ist heut´ der Winterabend, und ich möchte bei dir sein, bei dir sitzen, mit dir schwatzen, im vertrauten Kämmerlein.

An die Lippen wollt' ich pressen deine kleine weiße Hand, und mit Tränen sie benetzen, deine kleine, weiße Hand.

3. Var du en solig dag, som grydde kort som en trastens dröm i skog? Var du en ton, som ljöd och flydde, sist i ett fjärran vemod dog?

Vintern har flytt, och vårens vindar andas på hjärtats frusna tår. Gräset är grönt kring björk och lindar; sommar det blir väl ock i år.

Jorden är skön som förr hon varit, himlen är ljus och solen ler. Minenas sommartid, som farit, kommer du aldrig, aldrig mer?

4. Nästa år när våren kommer, är jag borta. Ingen klage, mina dagar voro korta. Jag har njutit allt vad livet mot mig sträckte; jag har tömt till botten bägarn, sorgen räckte. Ingen sörje! Ej jag gjorde minsta nytta; därför var det ock på tiden till att flytta. Nästa år, när våren kommer, är jag borta.