Wilhelm Stenhammar (1871−1927)

Songs and Ditties

1. I skogen
2. Ballad
3. När sol går ner

  • Year of composition: 1887-1889
  • Work category: Voice and piano
  • Text author: 1. I skogen: A. T. Gellerstedt
    2. Ballad: K. A. Melin
    3. När sol går ner: K. A. Melin
  • Duration: 8 min

Examples of printed editions

• Carl Gehrmans Musikförlag, Stockholm 1892

Examples of recordings

Musica Sveciae, 1989
Anne Sofie von Otter, song, Bengt Forsberg, piano

Description of work

1. I skogen: Andante sostenuto - Giojoso - Sostenuto - Andante sostenuto G-flat major 6/4
2. Ballad: Vivace (non molto presto) - Sostenuto - Vivace F major 6/8
3. När sol går ner: Molto tranquillo A minor 4/4 (C)


Work comment

1. I skogen
Kärt är att råka dig, nattviol,
der blek du står ibland gräsen
och suckar ut efter sjunken sol
din doft, ditt innersta väsen.

Ljuft är att höra din sång, du trast,
der högst i granen på spaning
du jublar ut under qvällens [sic] rast
om morgon rodnad din aning.

Men lär mig, nattviol, blid som din,
en sorg, när fröjd har gått under!
Trast, lär mig tolka så glad som din,
min tro på ljusare stunder!

2. Ballad
Stolts Adelin, hon var den vänaste mö.
som sömmat i guld och siden;
hon gångar sig ut allena under en afton,
när dagen var liden;
i skogens snår
ett stygn hon får;
så sof hon i berget
i åtta runda år
men gräset gror under tiden.

Herr Helmer, han var en riddare båld,
der [sic] hos sin käresta trogen:
"det svär jag, att frälsa ur trollets våld
min mö i villande skogen".
Så drog han åstad,
så käck och glad,
med harpoklang, med sånger och qvad [sic]
Krist gifve att skörden blef mogen!

Den första gång han i harpan tog
då började liljorna att blomma;
den andra gång han strängarne slog,
då rördes Guds helgon fromma;
den tredje gång han höjde sin sång,
skön jungrun väcktes ur dvalan lång
för nu står rågen i blomma.

3. När sol går ner
Vid horisontens vestra [sic] rand
der stod en sky så röd;
den sken i aftonsolens brand
så röd, så rosen röd.
Och midt emot vid himlens bryn
en annan stod så blek;
han hade kär den röda skyn,
men var så blek, så blek.
Du fagra sky, som ännu ler,
som är så röd ännu,
ack, vänta blott, till sol går ner,
så bleknar äfven du.