Stolts Adelin hon var den vänaste mö
som sömmat i guld och siden
Hon gångar sig ut allena under ö
en afton, när dagen var liden
I skogens snår
ett styng hon får
så sof hon i berget i åtta runda år
men gräset gror under tiden

Herr Helmer han var en riddare båld
där hos sin käresta trogen
Det svär jag att frälsa ur trollets våld
min mö i villande skogen
Så drog han åstad
så käck och glad
med harpoklang, med sånger och kvad
Krist gifve, att skörden blef mogen