Johan Wikmanson (1753-1800)

Johan(nes) Wikmanson, svensk tonsättare och organist (född 28 december 1753 i Stockholm, där han avled 10 januari 1800) var en av de främsta infödda musikerna i Sverige under 1700-talet. Han värdesattes högt som utmärkt orgelspelare och lärd teoretiker, var 1771−81 anställd som organist i Holländska reformerta kyrkan och därefter i Storkyrkan. Han studerade en tid för Georg Joseph Vogler och för Joseph Martin Kraus, som blev hans nära vän. 1788 invaldes Wikmanson till ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och anställdes 1797 till direktör för dess undervisningsverk.

Liv

En ung, begåvad amatörmusiker

Johan Wikmanson föddes den 28 december 1753 i Stockholm och förblev stockholmare hela sitt liv. Hans far − färgaren Johan Wikman − tillhörde en gotländsk släkt och var även född på Gotland. Wikmansons mor − Anna Maria Brinckmann − hade däremot tysk bakgrund och kom ”aus Hamburg”. De gifte sig 1741 och fick fem barn, av vilka endast sonen Johan och hans yngre syster Christina Maria överlevde.

Vid sonen Johans dop fanns bland faddrarna en ”Jungfru Sibylla Sergel”, äldre syster till den blivande bildhuggaren Johan Tobias Sergel. Deras far var hovbrodör och familjerna Wikman och Sergel hade länge haft kontakt, främst genom affärsförbindelser. Som silkesfärgare kunde Wikman leverera de mångfärgade silkesspolar som hovbrodören Sergel behövde. Och deras söner Johan Wikmanson och Johan Tobias Sergel blev nära vänner som också umgicks i den musikintresserade stadsarkitekten Erik Palmstedts salong.

Men tiderna var svåra för handel och industri, särskilt textilindustrin, och färgaren Wikman måste liksom många andra företagare lägga ner sin rörelse. Fattigdomen blev så betungande att Johans yngre syster lämnades till fosterföräldrar, en kärleksfull och rik familj, där hon på många sätt fick det bättre än i det fattiga föräldrahemmet.

Hennes bror Johan, som redan tidigt visat sig vara mycket musikbegåvad, skrevs däremot ”på 9. året” in i Klara allmänna läroverk, en skola som låg nära hemmet. Sång- och musikundervisningen gavs där stort utrymme och eleverna medverkade ofta med körsång vid högmässor och begravningar i Klara kyrka. Organist i kyrkan var vid den tiden hovorganisten och drottningens lärare i generalbas, den troligen tyskfödde Henrik Philip Johnsen, vilken kommit till Sverige 1743 som medlem av kurfursten Adolf Fredriks tyska hovkapell. Han var känd som skicklig cembalist, framstående orgelimprovisatör och uppskattad lärare i orgelspel och kontrapunkt. Den unge skolaren Johan Wikmanson fick under två år framgångsrikt följa denne skicklige lärares undervisning i klaverspel och generalbas.

Men trots sonens musikbegåvning och den färdighet han redan förvärvat, vågade hans föräldrar inte låta honom ägna sig åt musiken − en bana som erbjöd alltför magra utsikter för den som var nödgad att med eget arbete förtjäna sin föda. Han sattes i stället 1770 i matematisk instrumentmakarlära hos en vän till fadern i Köpenhamn. Men den fattige lärlingen fick där ingen undervisning, led nöd och misshandlades av sin mästare. Genom att ge privatlektioner i klaverspel och med understöd hemifrån kunde han dock efter en tid lyckligtvis återvända till fäderneslandet.

Organisten, ämbetsmannen och familjefadern

En tid efter hemkomsten till Stockholm anställdes den begåvade och kunnige unge musikern 1771 som organist i Holländska reformerta kyrkan, ett uppdrag han skötte så väl att han 1781 erbjöds att överta organisttjänsten i Storkyrkan, vilken han sedan behöll till sin död. Men han insåg snart att han för en tjänst som denna måste förvärva djupare teoretiska kunskaper på musikens område än vad han hade. Han studerade intensivt C.Ph.E. Bachs Versuch über die wahre Art das Clavier zu spielen, något som snart återspeglades i hans kontrapunktiska satser och i harmoniken i hans klaverstycken. Av stor betydelse var även att han fick möjlighet att studera för två tyska musiker och operatonsättare vid Gustav III:s hov − för orgelvirtuosen, musikteoretikern och komponisten Georg Joseph Vogler och för den unge kompositören och hovkapellmästaren Joseph Martin Kraus, som förblev hans nära vän livet ut. Wikmanson erövrade därmed djupa musikteoretiska kunskaper, vilket bland annat ledde till att han fick i uppdrag att till svenska översätta Voglers Clavér-schola och Giuseppe Tartinis Trattato delle appogiature. På 1780-talet påbörjade han även en egen koralbok med harmoniseringar uppställda partiturmässigt i likhet med Samuel Scheidts koraler. I Wikmansons koralbok finns även ett antal koralsatser för blåsare − sättningar som kunde användas vid både militärgudstjänster och tornblåsning.

Vid sidan av de krävande organisttjänsterna var Wikmanson även anställd vid Kungl. Nummerlotteriet, där han som effektiv och ansvarstagande ämbetsman befordrades till välavlönad kassör och kamrer. Det gav honom möjlighet att bilda familj. Han följde då den gamla seden att ”konservera” − att gifta sig med − företrädarens änka. Den tidigare Storkyrkoorganisten Johan Öbergs hustru Sara Christina Een var vid makens död 1781 endast 21 år gammal och hade då varit gift med honom i högst ett år. Äktenskapet med Wikmanson blev av allt att döma ovanligt lyckosamt, i synnerhet som det också berikades med en dotter, Christina, som blev faderns stora glädje i livet och för vilken han bland annat komponerade två fyrsatsiga Fragmenter för min lilla flicka. Vid Nummerlotteriet blev Wikmanson också kollega med vännen Carl Michael Bellman, som även han behövde en fast tjänst för sin och familjens försörjning. Wikmanson tonsatte då också ett par av Bellmans texter − ”Den oväntade kyssen” och ”Häckningen”.

Vid sitt tillträde till tjänsten som organist i Storkyrkan hade Wikmanson nogsamt framhållit att kyrkans gamla orgel sedan länge var i ett bedrövligt skick. Han satte in all sin energi på att få en grundlig renovering till stånd, men det visade sig snart att föga av det gamla orgelverket kunde användas längre. I stället för en kostsam reparation var ett nybygge ett betydligt bättre alternativ. Kyrkorådet beslutade därtill att om en ny orgel skulle byggas, skulle den verkligen pryda sin plats i stadens största kyrka. Den ansvarsfulla uppgiften att bygga detta förnämliga, omfångsrika instrument anförtroddes den erfarne orgelbyggaren Olof Schwan, medan orgelfasaden ritades av stadsarkitekten Erik Palmstedt. Överinseendet över orgelbygget uppdrogs förtroendefullt åt kyrkans mångkunnige organist och orgelkännare, Johan Wikmanson. Han inlämnade också under orgelbyggets gång flera förslag till förbättringar, nykonstruktioner och ökningar till sammantaget 56 stämmor i verket, något som trots de kraftiga kostnadsökningarna bifölls av det sparsamma kyrkorådet. Storkyrkan fick därmed huvudstadens största och förnämsta orgel.

Genom vänskapen med stadsarkitekten Palmstedt lärde Wikmanson i dennes umgängeskrets även känna flera av den gustavianska tidens främsta kulturpersonligheter − författare, konstnärer och musiker. Till hans närmaste vänner hörde bröderna Fredrik Samuel och Gustaf Abraham Silverstolpe. Dessa kontakter ledde till att Wikmanson i början av 1780-talet invaldes som medlem av Utile Dulci − ett av det svenska 1700-talets främsta ordenssällskap, uppdelat i en litterär och en musikalisk avdelning (”areopag”). Den musikaliska avdelningen rymde i sig en nära nog fullständig symfoniorkester, vilken ibland formade sammankomsterna till verkliga konserter. Inom musikavdelningen diskuterades även intensivt möjliga åtgärder till det svenska musiklivets fromma, vilket blev något av en föregångare till den musikaliska akademien. Senare valdes Wikmanson även in i ordenssällskapet Nytta och Nöje, för vilket han skrev tillfällighetsmusik, bland annat skådespelsmusik, visor och danser.

Wikmansons mångsidighet och utomordentliga skicklighet som musiker, tonsättare och teoretiker gjorde att han i slutet av sitt liv vann allt större uppskattning i det rika gustavianska musiklivet. 1788 invaldes han till ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och utnämndes 1797 till direktör för akademiens undervisningsverk. Teoriundervisning, harmoni- och kompositionslära hade blivit ett skötebarn för akademien och Wikmanson valdes där till teorilärare. Undervisningen kom igång 1797, men Wikmanson avled dessvärre redan 1800. Efter hans död ägnades undervisningen till största delen åt en sångklass fram till 1814.

Tonsättaren

Med alla de uppdrag Wikmanson fått fanns föga tid kvar till hans eget komponerande, men han lyckades ändå skapa en rik produktion av både instrumental- och vokalmusik. Efter mordet på Gustav III hade satsningar på de stora operorna mattats av och alltmer ersatts av sångspel, vilka ofta fylldes av vismässiga sånger. Under 1700-talet hade överhuvudtaget en rik flora av visor uppstått i Sverige − visor med nya texter till kända melodier. Kraus hade under en vistelse i Tyskland, Italien och Frankrike lärt känna ett annat förfaringssätt. Tidigare hade man där diktat nya texter till kända melodier, nu komponerade man nya melodier till kända texter. Tidigare sjöng man ofta melodin utan ackompanjemang, nu komponerades melodin till ett enkelt klaverackompanjemang, vilket gjorde visan mera lämpad för den borgerliga, musikodlande klassen. Kraus fängslades av denna nya genre och komponerade själv ett femtiotal visor, mest till tyska texter, under sin utlandsvistelse.

När Olof Åhlström startade sitt musikförlag 1783 intresserade han sig främst för de stora genrerna − operan och sonaten. I Musikaliskt tidsfördrif, som han började utge 1789 trycktes fortfarande arior och uvertyrer, men i omväxling därtill även dansmusik, visor och sånger. Egentligen fanns det 1789 inga nykomponerade svenska visor att publicera, men flera tonsättare började intressera sig för genren. Tre av de viktigare vistonsättarna − Wikmanson, Åhlström och Johan Fredrik Palm − skrev sina första sånger 1789. Då påbörjade Åhlström en särskild serie publikationer med enbart nykomponerade visor, Skaldestycken satte i musik, vars första del utkom i september 1794.

Orsakerna till framgången är flera. Dessa visor kräver tillgång till ett klaverinstrument och det fanns nu tillräckligt stor borgerlig och adlig publik med tillgång till klaver. Dessutom hade de svenska tonsättarna tillgång till ypperliga vistexter tack vare Frans Michael Franzén, Johan Henric Kellgren och framför allt Anna Maria Lenngren, som anonymt publicerade en mängd sådana i Stockholms Posten.

Men förläggaren Åhlström insåg att klaveret som ganska vanligt heminstrument tjänade utomordentligt väl vid mera anspråkslös underhållning. För att pröva sina kunder skrev han därför en rad anspråkslösa sonater och sonatiner för piano solo eller med violin. Kraus lämnade efter sig två omfångsrika klaversonater avsedda för hammarklaver, men även Wikmanson gav några bidrag till klavermusiken. Bland dem återfinns två sonater samt ett tresatsigt  Divertissement på Söderforss (ägarna till detta gods, grosshandlarfamiljen Grill, hörde till Wikmansons gynnare). Märkligast är dock två fyrsatsiga Fragmenter för min lilla flicka, skrivna för dottern Christina. ”Fragmenterna” är i realiteten sonater i stilistisk närhet av wienklassicismen; de är inte särskilt klavermässigt utformade, men tematiskt och formstrukturellt välgjorda.

Till Wikmansons viktigaste kompositioner hör hans stråkkvartetter. Märkligast ur konstnärlig synvinkel förefaller Stråkkvartett nr 1 i d-moll. Den långsamma satsen är av imponerande grandeur, bakom vilken man utom Haydn även anar Gluck, vars musik Gluckbeundraren Kraus kan ha förmedlat till honom.

Av Wikmansons fem eller sex stråkkvartetter utgavs tre postumt av hans ungdomsvän G.A. Silverstolpe (1801). De har sannolikt tillkommit under tonsättarens mognadsperiod och är något ojämna, oaktat att de alla satstekniskt och formmässigt i allmänhet är mycket välgjorda. Haydn ger sig som förebild tillkänna på olika sätt och Wikmanson har till och med lyckats efterbilda österrikiska ländlertongångar.

Den skickligt genomförda långsamma variationssatsen i Stråkkvartett nr 2 i e-moll har sannolikt skrivits med Haydns ”Kejsar”-kvartettsvariationer som modell, vilket dock knappast uppenbarar sig för den vanliga lyssnaren, utan blir tydligt endast vid en jämförande analys. Haydns ännu otryckta variationer var förmodligen förmedlade genom Wikmansons gynnare Fredrik Samuel Silverstolpe, som var verksam i Wien som diplomat.

Anna Ivarsdotter 2016

Bibliography

Emmoth, MarkWikmansons A-durkvartett och dess relation till opus 1: autenticitet, kronologi och kvalitet, 10-poängsuppsats i musikvetenskap på 60-poängsnivå, Stockholms universitet, Musikvetenskap, 2001.
Eppstein, Hans: ”Om Wikmansons stråkkvartetter”, i: Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 53, 1971.
−−−: ”Instrumentalmusiken”, i: Musiken i Sverige II, Stockholm: Fischer & Co., 1993.
Hammar, Bonnie & Eppstein, Hans: ”Om Johan Wikmansons återfunna stråkkvartett i A-dur”, Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 60:2, 1978.
Lessing, Walter: Drei Schwedische Komponisten: Franz Berwald, Johan Wikmanson, Wilhelm Stenhammar, Baden-Baden, 1990.
Ljung, Håkan: Förklassik för knäppinstrument: en studie kring en sonat för cittra av Johan Wikmanson, examensarbete i musikvetenskap, Uppsala universitet, 2008.
Mörner, C.-G. Stellan: Johan Wikmanson und die Bruder Silverstolpe: einige Stockholmer Persönlichkeiten im Musikleben des Gustavianischen Zeitalters, diss. (lic.avhandling) i musikvetenskap, Uppsala universitet, 1953.
Silverstolpe, Gustaf Abraham: Åminnelse-tal öfver Johan Wikmanson kamererare vid kongl. numer-lotteriet /…/ Hållet i kongl. Musikaliska akademiens sammankomst den 15 febr. 1801, Stockholm, 1801.

Sources

Musik- och teaterbiblioteket, Kungl. Biblioteket Stockholm, Uppsala universitetsbibliotek.

Summary list of works

Skådespelsmusik, orkesterverk (Menuetto allegro), kammarmusik (5 stråkkvartetter, 2 stråkduor), pianomusik (2 sonater, Divertissement på Söderforss, Fragmenter för min lilla flicka m.m.), sånger m.m.

Collected works

Orkester
Menuetto allegro för orkester

Stråkduo
Solo af Vikmansson, C-dur
Solo af Vikmansson, D-dur

Stråkkvartett
Stråkkvartett B-dur [g-moll?] [endast violastämman bevarad].
Stråkkvartett d-moll (ur Tre Quartetter för Två violiner, Alt och Violoncelle. Tillägnade Joseph Haydn. Författade af Johan Wikmanson Musikälskare Op. 1 [op. 1 nr 1).
Stråkkvartett B-dur (ur Tre Quartetter för Två violiner, Alt och Violoncelle. Tillägnade Joseph Haydn. Författade af Johan Wikmanson Musikälskare Op. 1 [op. 1 nr 3]).
Stråkkvartett e-moll (ur Tre Quartetter för Två violiner, Alt och Violoncelle. Tillägnade Joseph Haydn. Författade af Johan Wikmanson Musikälskare Op.1 [op. 1 nr 2).
Stråkkvartett A-dur pour Deux Violons, Alto et Violoncelle.

Piano
Divertissement på Söderforss, tillägnat Fru A.J. Grill. 1784.
Fragmenter för min lilla flicka, 2 vol., ca 1790.
Romance, (= sats 2 ur stråkkvartett op.1 nr 3).
Thema (med 7 variationer).
Thema senza variationi, ofullbordad.
Sonat C-dur [sista satsen Hönshuset]
Sonat h-moll.

Orgel eller klavér
Andante

Cittra /= svensk luta/
Sonate för En Zittra Solo

Skådespelsmusik
Offer choeur till operetten Äfventyraren, 1790, 1791
Final till operetten Eremiten, 1798
Recitativ och aria ur musiken till ett skådespel för Nytta och nöje, 1799
Syskon af vänskapens heliga röst, kör med stråkorkester
Menuetto allegro för orkester

Sånger med klavér
Sammelsurium af Wisor och Små Sångstycken (= Visboken). Däri ingår bl.a. Den oväntade kyssen (C.M. Bellman), 1791, Häckningen (C.M. Bellman), 1792
Därtill visor och sånger till texter av A.M. Lenngren, F.M. Franzén samt tyska och franska skalder, några tryckta i Musikaliskt Tidsfördrif 1789, 1793 och 1806 och i Skaldestycken satte i musik, nr 4, 1795, bl.a. Jorden af Skaparen nydanad låg, Lärde med fåfäng kunskap blänka, Han, som en dag skall verlden döma, Det bör ej någon plåga ge.


Works by Johan Wikmanson

This is not a complete list of works. The following works are those that have been inventoried so far.

Number of works: 7