Tobias Wilhelmi (1885−1944)

Violinisten och tonsättaren Johan Tobias Jakob Wilhelmi föddes i Amsterdam 7 april 1885 och avled 24 oktober 1944 i Stockholm. Han kom till Stockholm 1914 där han 1915−21 var konsertmästare i Konsertföreningens orkester och från 1921 andre konsertmästare i Kungl. Hovkapellet. Som medlem av Par Bricole var han dess musikchef och körledare från 1927. Han var även konstnärlig ledare från 1931 för den av honom 1931 grundade Stockholms kammarorkester. Som tonsättare komponerade han i en för tiden traditionell stil med inslag av svensk folkton.

Från Amsterdam till Stockholm

Som avlägsen släkting till den välkände violinisten August Wilhelmj (1845−1908) och son till en affärsinnehavare föddes Tobias Wilhelmi i Amsterdam den 7 april 1885. Han utbildades kring sekelskiftet 1900 av André Spoor, Bram Eldering och Bernard Zweers vid konservatoriet i Amsterdam, där han 1906 som examensprov med stor framgång tolkade Brahms violinkonsert, samt i dirigering för Fritz Steinbach i Köln. Han knöts därpå till symfoniorkestern i Koblenz och var 1907−12 förste konsertmästare i Bonn, därefter 1912 i Leipzig och 1913 i Riga.

Efter ankomst till Stockholm 1914 och äktenskap där med Elisabet Nordling blev han 1915 konsertmästare i Konsertföreningen innan han 1921−29 var extra stämledare i Kungl. Hovkapellet (tillsvidareanställd 1929−44 som alternerande stämledare/konsertmästare) bredvid Giovanni Turicchia. Han gästdirigerade också Hovkapellet säsongen 1931 då han bland annat uruppförde sin andra symfoni och vokalstycket ”Efter vespersången” i Musikaliska akademiens konsertsal.

Solist med förkärlek för svenska verk

Som orkestersolist framträdde Wilhelmi ofta i svenska verk, för vilka han även propagerade under utländska gästspel, bland annat vid de betydelsefulla svenska musikfesterna i Kiel 1926 och Frankfurt am Main 1927 samt vid konserter i Berlin (1921) och London. Vid den Nordiska musikfesten i Stockholm 1927 uruppförde han Hilding Rosenbergs för sin tid radikala och krävande första violinkonsert.

En samtida ögonblicksbild från tiden i Konsertföreningen ges 1916 av Alf Nyman, som också söker karakterisera Wilhelmis spel:

Dessutom har Konsertföreningens egna konsertmästare framgångsrikt varit i elden, Richard Burgin med Brahms violinkonsert samt Tobias Wilhelmi som Mozart-tolk på violin och bratsch. De båda violinisterna komplettera varandra och skulle kanske sammanslagna ge den ideale violinspelaren, Burgin med sin rappa, eldiga stil, sin häftiga metalliska ton, Wilhelmi med sin spröda, ljusa violintimbre, sin fina linje och ömsinta stilinstinkt. Men det är just de motsatta förträffligheterna som aldrig i världen låta förena sig och som förenade måhända endast skulle avtrubba och polarisera varandra.

Kammarmusikern med egen trio

Även som kammarmusiker gjorde Wilhelmi betydande insatser, bland annat genom den av honom grundade Wilhelmi-trion som bestod 1915−25 och hade  violincellisten Carl Christiansen (1890−1947) och pianisten Märta af Klintberg (1880−1940) som övriga medlemmar, båda välkända profiler i dåtidens svenska musikliv. Trion vinnlade sig inte minst om att lansera unga svenska tonsättare. Alf Nyman rapporterar: ”En ny kammartrio − herrar Wilhelmi, Christiansen samt fru af Klintberg − har sällat sig till de produktiva krafterna. Att döma av den friska sångbarhet, varmed Brahmstrion opus 87 kunde givas samt framför allt det sätt, varpå man skilde sig från de pittoreska och stråktekniska kitsligheterna i den av kuslig munterhet uppfyllda scherzosatsen, startar man med goda förutsättningar och gedigna avsikter.”

Också en kvartett med Wilhelmi som primarie tycks 1920 ha framträtt med David Hait, John Hylbom och Carl Thelin som medlemmar. Under 1920-talet gav Wilhelmi även återkommande musikaftnar i form av så kallade föreläsningskonserter i konkurrens med Sven Kjellström, Lars Zetterquist och andra.

Dirigenten, organisatören och inspiratören

Som dirigent framträdde Wilhelmi redan under åren i Konsertföreningen. 1931 grundade han så Stockholms kammarorkester som han förde till en hög konstnärlig och teknisk nivå och som blev ett viktigt inslag i Stockholms musikliv, bland annat vid de konserter på Nationalmuseum han initierade.

Som lärare verkade Wilhelmi redan under konsertmästartiden i Bonn och Riga och hade i Stockholm bland andra Lille Bror Söderlundh som elev. Wilhelmi sägs också ha varit den som inspirerade Dag Wirén att skriva sin välkända Serenad för stråkorkester op. 11, uruppförd 1937 av Stockholms kammarorkester. Wilhelmi arrangerade även mindre pianostycken av bland andra Nils Björkander för orkester.

I John Schuberths ”Mina musik- och musikerminnen”, nedskrivna 1944−46, figurerar Wilhelmi bland de många som genom åren framträdde i den inflytelserike musikadvokaten Erik Lidforss’ hem i Saltsjö-Storängen.

Wilhelmi tilldelades Litteris et artibus 1929. Han avled i Stockholm den 24 oktober 1944.

Tonsättaren Wilhelmi

Wilhelmis skapande ter sig, även om man knappast kan tala om några bestående framgångar, imponerande med tanke på hans många övriga engagemang som violinist och dirigent. Hans kompositioner är hållna i en för tiden traditionell stil med tilltagande inslag av svensk folkton. ”Deras väldisponerade romantisk-klassicistiska hållning utesluter inte en försiktig egenton, som också fått sin näring ur svenskt folktonsmelos”, skriver Lennart Hedwall. Moses Pergaments recension av uruppförandet av andra symfonin i Svenska Dagbladet våren 1931 ser ”tysk romantik, fransk impressionism, och vad man skulle kunna kalla sekelskiftets melodiska skandinavism” förenas och spårar också en viss släktskap med Sibelius i den allvarliga andra satsens ”högvälvt, dunkelglödande sorgekväde”. Verkets grundton är vemod och resignation.

Hedwall frapperas i Wilhelmis orkesterverk av hans ”djupa inkännande i sitt nya hemlands musikaliska rötter, så som de återspeglas i vår folkmusik, och därmed framstår denne kontinentalt skolade musiker som en av våra mer deciderade ’nationalklassicister!’”. Som vokaltonsättare har Wilhelmi efterlämnat sånger, kantater och körverk, tillsammans omfattande hela spektret från djuplodande reflexion till underfundig humor.

Jan Kask © 2016

Bibliography

Hedwall, Lennart: Den svenska symfonin, Stockholm: AWE/Gebers, 1983, s. 281—283.
Nyman, Alf: ”Stockholmska muser. Musikrevy september—december 1916”, Ord och Bild 1917, s. 107—109.
Percy, Gösta: ”Wilhelmi, Tobias”, i: Sohlmans musiklexikon, vol. 4, Stockholm: Sohlmans, 1952, sp. 1484—85.
Percy, Gösta: ”Wilhelmi, Tobias”, i: Sohlmans musiklexikon, vol. 5, Stockholm: Sohlmans, 1979, s. 813.
Reimers, Lennart: ”Serenaden”, i: 12 kapitel om Dag Wirén, Stockholm: Edition Reimers, 1995, s. 141, 148.
Sundkvist, Axel V: Sven Kjellström-Institutet för rikskonserter, Umeå: eget förlag, 1978, s. 14, 32,72.
Svenska Dagbladets årsbok, vol. 22, 1944, s. 271.
”Wilhelmi, Tobias”, i: Nordisk familjebok, 2. upplagan, vol. 32, 1921, s. 487.
”Wilhelmi, Tobias”, i: Vem är det: Svensk biografisk handbok, 1943, s. 909.
”Wilhelmi, Tobias”, i: Vem är det: Svensk biografisk handbok, 1957, s. 1155.

Sources

Musik- och teaterbiblioteket, Svensk Musik.

Summary list of works

Orkesterverk (2 symfonier, 1 violinkonsert, orkestersviten Östergötland), kammarmusik (stråkkvartett, pianotrio, violinsonat m.m.), vokalverk med orkester (kantater, Himlens blå för manskör och orkester), sånger (med piano och andra ackompanjemang).

Collected works

Orkesterverk
Symfoni nr 1 (ej åtkomlig).
Symfoni nr 2, 1927—29.
Symfoni nr 3, 1944 (ofullb.).
Gitanjali, sång 20 för orkester, symfonisk dikt efter R. Tagore, 1915.
Violinkonsert, 1920—21; 1926.
Svit för stråkorkester, 1932.
Liten svit för oboe och orkester, 1929/35.
Östergötland, svit för orkester, 1934.

Kantater
Bellmanskantat (A. Berggren) för tenor, baryton, recitatör, manskör och orkester, 1939.
Crux fidelis. Kantat över ett bibliskt tema i tre avdelningar (B. Giertz) för sopran, baryton, blandad kör, orgel och orkester, 1941—42.
Hymn till sockenkyrkan, kantat (G. Tranér) för sopran, bas, blandad kör, fagott, trumpet, trombon, orgel och stråkar, 1939.
Minnesfest-Kantat (A. Lindh) för tenor, baryton, orkester, orgel och kör.

Kammarmusik
Stråkkvartett, 1923.
Trio för piano, violin och violoncell.
Sonat för violin och piano, 1925/33.
Berceuse för violin och piano, ca 1921.
Burlesk dans för violin och piano, 1920.

Pianomusik
En skiss för piano, 1937.

Sånger
Avsked (M. von Mirbach) för röst och piano.
D’ä unnlit mä sola te våra (N. L. Waange) för röst och stråkorkester, 1936.
Du bad mig (M. von Mirbach) för röst och piano.
Du skriver (E. Malm) för röst och piano.
Efter vespersången (V. Rydberg) för röst och orkester, 1926.
Gitanjali. Tre sånger (R. Tagore) för röst och stråkorkester, 1943: 1. Jag vet ej från hvilken fjärran tidpunkt, 2. Från din tron steg du ned. 3. Sömnen som sväfvar.
I fjärran dis av silvergrå oxid (S. Siwertz) för röst och stråkorkester, 1927.
Juligök (T. Wilhelmi) för röst och piano, 1937, för röst och stråkorkester, 1939.
Jungfru Maria i rosengård (V. Rydberg) för damkvartett och stråkkvartett, 1926.
Korpen (N.L. Waange) för röst och stråkorkester, 1936.
Modern (V. Rydberg) för röst och piano, 1927.
Sju Östgötasånger (N.L. Waange) för röst och piano, 1936, för röst och stråkorkester, 1937: 1. Ävighetstunna, 2. E rar vise, 3. Blunnpussen, 4. Sola, 5. Önskevise, 6. Sömmernatt, 7. Hymn till hembygden.
Skall man böja sig (E. Malm) för röst och piano.
En sommerstump (N.L. Waange) för röst och piano.
Tonande kväll (S. Siwertz) för röst och stråkorkester, 1927.
Tre engelska visor (trad.) för röst och stråkorkester: 1. My lovely Cecilia, 2. Phyllis has such charming graces, 3. A pastoral.
Ur askan i elden. Sex sånger (E. Malm) för röst och orkester, 1938.
Väntan (E. Malm) för röst och piano, 1944.
Även denna smärtas udd skall brytas (S. Siwertz) för röst, piano och violin, 1927.
Öschötasång (N.L. Waange) för röst och piano, 1936.
Öschöter ä’ vi (N. L. Waange) för röst och piano.

Kör
Himlens blå (V. Rydberg) för manskör och orkester, 1927.
Aftonpsalm i Sommebygden (G. Lindeberg) för blandad kör.
Nyårslåt (G. Fröding) för manskör.