Wisper-dalen

Det hviskar i den stilla dalen,
hvem hviskar der?
det är ett slag af näktergalen,
Det bäcken är, det bäcken är:
nej bäcken stannat, tyst fågeln är,
det är väl annat som hviskar der.

En Jungfru satt med krans i håren vid Wisperbäck,
som Engeln mild, som ros om våren
så frisk och täck, så frisk och täck;
hon hviskar trogen; min natt var lång;
så hemsk är skogen kom hem en gång.

Det suckar i den stilla dalen; Hvem hviskar der?
Det är väl dufvans suck i alen:
Det floden är,
Nej dufvan lilla
Ej suckar så,
Och Rhen är stilla -
Hvem suckar då?

En yngling inom fängselmuren
I mörker satt.
Han suckade, och kring naturen
Ljöd sucken matt.
Jag kommer, Clara!
Men när, vet Gud,
Låt kedjan svara,
Hon är min brud.

Den fångna yngling dog i bojan
På Falkenberg.
Och Wispermön i dunkla kojan,
Hon dog af sorg.
När Svanen landar
På blommigt skär,
De trognas andar
Än mötas här.

Då solens första strålar glimna [sic]
På klippans rand,
Och tysta silfverfiskar stimma
Vid stenig strand,
En hvar, som fiskar,
Än höra kan,
Att när hon hviskar,
Så suckar han.