Sång innom Preste-Ståndet vid en Middag den 1^sta Maj 1823

Maj, välkommen! fast med snö i håren,
var välkommen lik en ungdomsvän,
som oss känner från de fordna åren;
glad att vara känd af oss igen!
O! du! säger än till oss det samma,
samma ljusa blick och fria håg
tänder du med Solens gyllne flamma,
gjuter du med flodens silfvervåg.

Ty den Sol, som öfver fjellet skrider
Ej förtärande, men klar och mild
Och kring Norden lif, och dager sprider
Är det sanna Ljusets sinnebild.
Må dess helga facklor hållas tända,
Ej af svärmarns, men den vises hand,
Till att leda, icke att förblända,
Till att sprida värma, icke brand!

Och den flod, som, då han göthiskt bryter
Vinterbojan den han mer ej tål,
I sin fåra jemn och ledig flyter
Är den sanna Frihetens symbol.
Ej i yrans skum han sig förhäfver,
Mellan strändren djup och stark han går,
Dem förenar, men ej undergräfver,
Dem välsignar, men ej öfverslår.

Så är Frihetens och Ljusets lära
Skrifven djupt i våra bröst, af Gud.
Så med ord och verk vi skola bära
Inför Folk och Furstar hennes bud
Uti detta sinne fattom skålen,
Tömmom den i trofast brödraband,
För de stora, sköna föremålen,
Lag och Kungahus och Fosterland.