1. Älskad liten Gullemor, vet du väl vad innerst bor? Vet du väl om lyckans slup, vet du väl om hjärtats djup? Vet du huru tankar gå, vet du vem jag tänker på, vet du bilden, som jag bär, vet du någon jag har kär? Älskad liten Gullemor, vet du någon jag har kär, mera kär än du nog tror, älskad liten Gullemor?

2. De unga, de stormande åren de gå! Ack, låt oss den blödande våren förstå! Snart kommer den kyliga hösten med snö, då minnet av våren är trösten för den, som skall dö!

3. Där utanför slår natten ljum sin glans om vårens stig, jag sitter ensam i mitt rum i tankarna om dig.

Det skymmer lätt och doft mig når av knoppande syren, nu löser du ditt vackra hår i aftonlampans sken.

Och ur ditt fönster slår en fläkt av kvällens svala vin, så sakta som en andedräkt den snuddar vid din kind.

Du lyssnar stum ett ögonblick, o älskade, ej tig: i denna stund som snabbt förgick, säg, tänkte du på mig?

4. Ljung du fagra på hedar magra, min älsklingsblomma i barndomsår. Än får jag bida i drömmar frida hos dig en soldag då sunnan går.

Här bada hyddor i doft av kryddor från gröna enar och timjan röd, och vinden bjuder en dryck som sjuder av klättens hälsa och sommarns glöd.

5. Hör, hur den kallar oss - hör du ej sången? Klingande strömmar i dalen den ner: Snart är den lustiga vårtid förgången; jubla en majnatt och se'n aldrig mer!

Kring dina lockar jag brudslöjan lindar. Kransen av daggig viol jag dig ger; Friskt skall den dofta i vakande vindar, dofta en majnatt och se'n aldig mer.

Våren jag hör över ängarna sjunga, högre mitt hjärta dock manar och ber. Dig vill jag giva, vad känslorna unga skänka blott en gång och se'n aldig mer.

En gång min kärlek, den jungfruliga skära, blommar i livet och dofter och ler. Skynda, min brudgum, ty dagen är nära. Kyss mig en majnatt och se'n aldrig mer!