Hvem väckte mig,

hvem var, som grymt mig ryckte,

utur den dröm, der slafven fri sig såg,

och der han barn och maka åter tryckte

till samma famn, der jernsmidd åra låg?

O, vik ej bort, du himmelska, du höga,

du ljufva drömda syn för slafvens öga,

O, vik ej bort, du ljufva drömda syn.

Min maka låg med tårar vid mitt hjerta,

jag var så nöjd, jag ropte barnens namn,

jag vaknar opp, o verklighet, o smärta,

med tunga åran tryckt uti min famn,

det var den maka jag till hjertat slutit,

det bröst, der fadern sina tårar gjutit,

det var den maka jag till hjertat slutit.

Dock jag är lycklig i min sorg, i min smärta.

Min hand är kedjad, men min själ är fri,

och slaven ock fick utaf Gud ett hjerta,

och bönens spegelvåg går mild deri,

om icke sorger menskans hjerta tärde,

hon kände då ej heller bönens värde.