1. När sommarn ler öfver mo och fjäll,

och trasten sjunger glad och trogen,

då doftar ljuft ifrån grönklädd häll,

mång tusen blommor genom skogen,

dock en mig kärast af dem alla är,

fast ingen rodnad på sin kind hon bär,

ett sommarbud, i snöhvit skrud.

konvaljen blommornas blomma.

2. Hon dväljes hälst i en enslig vrå,

dit icke stormen mäktar hinna.

Men gerna vandrar du dit ändå

om hennes klockor du kan finna,

där står hon gömd bakom de gröna blad,

och böjer blygt mot jord sin klockerad,

en englabild så ren och mild,

ja hon är blommornas blomma.