1. Du fjärilsmö av rosigt Yoshiwara i körsbärsträdens vita blomnings tid. Av tjänarinnor följd i ödmjuk skara i tempelbergets vördnadsvärda tid.

Ser du den eld, som brinner över viken? Ser du den båt, som bidar invid bron? Och hör du ej den dämpade musiken där honungsfågeln bygger sina bon.

Det är din vän, som väntar dig i dungen, i bambuträdens aftonskumma dal. Av hennafärgad fingers piludd stungen, ej vårens dagg hans heta själ gör sval.

Och det är jag, den unge kärleksdåren, en stolt, förkrossad anrik samurai; Ack nej det var... det var en gång i våren, det var en taveldröm av Hokusai.

2. Detta stoftklot är kullen över en grav. Stjärnhimlen är minnestavlan över en grav. Världen är en gravkammare och vi alla äro dess döde innevånare. Solen är lampan över en grav.

3. Det blossar, det gnistrar, det lyser som rött blod. Bortom mangroverna sjönk i havet solen. Som spökfåglar ljudlöst mellan palmernas kronor högt emot aftonskyn sväva de flygande hundarna. Nu föll natten, stjärnorna tändas. Nu glimmar fosforljuset ur dunkla vågors svall.

Allt dovare går bruset mot revet av korall, fram skjuter bakom näset en flammande eldglob; gungande stiger den och faller; det är blosset från en kanot. Barn du sover! Hur ditt rika elastiska hår flyter över mitt knä! Stilla, hur stilla!

Döde Poalla, jordade hövdingar. I som ur graven än styren ert folk, rättnunnan I ropat ned till den stora hövdingabyn, det röda Tinara, den siste av Wuvulus. Heliga stillhet! Tropikernas stjärnenatt, sänk dig över min själ! Tigera, på din panna jag kysser ditt döende folk.