1. Den enda tröst som dagen ger, det är att Du emot mig ler. Den enda tröst jag aldrig får, det är att Du bredvid mig går. Och hjärtat skalv i detta nu. Det enda meningslösa är ju Du.
2. På kvällen den dagen då klövern blev slagen bar rymden kring av dess doft. Stilla stod träden, stilla stod säden och allt var förandligat stoft.
Ingenting rördes, ingenting hördes i kvällen, som var som en dröm. Det var som om tiden till slut var liden och körsvennen nedlagt sin töm.
Ty mänskan var stilla och stilla låg jorden, all strävan slut för idag. Och om det förnams något var det orden "människorna ett gott behag."
3. Vem vankar så trist under gren och kvist? Min längtan det är som smyger där.
Vem går över bro och stör min ro? Kärlek som när bittra begär.
Vem värmer min stråt och bromsar gråt? Hoppet mig bär dit där du är.
Vem trampar mitt golv när klockan slår tolv? Förtvivlan det är som hjärtat när.
Vem tar mitt namn i sin stora famn? Se döden det är, befriar´n ur allt besvär.
4. Nu dala från träden de snövita blad, som vaggat sig trötta i vinden. Äppelblom, körsbärsblom, se, nymånan stiger!
Se gossen och flickan, som nalkas så tyst i skuggorna borta vid spången, måne ny, måneskär! Tre gånger hon niger.
Som klängrosens hänge så frisk hennes kind. Men tafatt, med mössan i näven, måne ny, måne kär, står pojken och tiger.
Och natten förrinner och allting blir tyst och bort dra de älskande paren. Måne ny, måne tunn från himmelen bliger.
5. Lätta skritt på rosengången, luften mjukt lavendelblå. Skratt som klingande små klockor, dans och sång och herdespel. Från en skymmande berså ljudet av en dämpad cittra och en röst som viskar vekt: "Månne ödets makt beskär nåden mig en gång att vinna, markisinna, er amour?" Svagt en solfjäder hörs klirra, och en stämma, skälmskt bevekt svarar skata: "Mon marquis, icke höves väl att vinna, vad man redan länge ägt!"
6. När hän jag skall gå vill jag stilla förgå som ljusstrimman släckes tyst i det blå, som bladet, på nattfläktens bud, faller av, som regndroppen suges av jordens sav eller torkar för sol och för vind.
Och du skall stå där och undra en kväll varför stjärnskottet snärjde din blick, varför suset gick vekt genom avlövad lind, varför regnet, som föll så droppande lätt smekte med ömhet ditt hår och din kind.
Collapse
