1. Detta är sommaren! Sol över Sörmlands hagar. Kvarnen i dalen går och går fridsamt i grönskande dagar.

Detta är sommaren! Våren var stormig men härlig. Floden i djupet där kvarnen går skummande förfärlig.

Detta är sommaren! Nu är det klart i hågen. Kvarnen i dalen stilla står. Världen är klar som vågen.

2. Lutad mot gärdet stod gossen vid flickans arm, såg över slagen äng: »Sommarens tid har flytt, blommorna vissnat re'n; skön är din kind likväl, rosor och liljor där blomstra som förr ännu.»

Våren kom åter; då stod han allena där! Flickan var borta, -- låg vissnad i jordens famn; ängen var grön igen, leende, blomsterrik.

3. När den sköna maj med sippor kommit, kransa tärnor sina bruna lockar, skyndande till ringdans kring sin majstång. Under dansen äro alla glada: glad är den, som bär ett vackert smycke, glad är den, vars blomsterkrans är lyckad, glad är den, som känner kinden rodna. Frågar du, vem gladast är av alla? Den, som ser sin fästman med i ringen.

4. Lifvet är icke som blommornas doft, som nattvinden fjärran bar, men rot, som griper i grus och stoft, och törne och tagg till försvar.

Nu strålar sol öfver grus och stoft.... Haf törne och tagg till försvar! Döden är kanske som blommornas doft, som nattvinden fjärran bar.

5. Bruna hästen i stallet han rycker på sin tross, han skrapar med sin järnsko, han gnäggar efter oss. Han vill ej äta havren, ej det nyslagna hö, han väntar på sin herre och på hans lilla mö.

Gröna giggen, som står i det dragiga skjul, han knarrar med sin fjäder, han knarkar med sitt hjul. Han längtar att få bära som på gungande sky det glada fästeparet genom gapande by.

Röda knoppen på busken han gör sig hög och grann, han skakar av sig dammet och viftar och går an. Han tänker blott på dig och på ditt unga lilla bröst,
han drömmer om att blomma där i sommar utan höst.

Och soln har stått i molnet den hela långa dag, den lata vindens visa är somnande och svag; men som vi fara ut, störtar solskensfloden ner och hela skogen spelar; Vi ha väntat blott på er.