Junker Nils sjunger till lutan

Hvad skall jag väl sjunga o, drottning, befall!
min luta är stämd.
Skall jag väl sjunga om känslornas vilda svall,
om hat och hämd?
Skall jag kväda för dig om riddarebragd
på främmande strand,
om hjälten, som slumrar i grafven lagd
i det heliga land?
Skall jag sjunga om kärlek i vaknande vår,
då dagen ej dör?
Nej, för dig, min drottning, jag strängarne slår,
din riddare hör!

Om jag axlade kappan, fäste mitt svärd,
tog baretten på,
jag fann ej i hela Guds härliga värld
din like, din like, ändå.
Du lyser som stjärna, du doftar som ros
och din leende mund
för den flyktar sorgen genast sin kos,
som hinden, för hund.

Kung Gösta, kung Gösta, ditt rikes klenod,
din drottning det är.
För dig, Margareta, jag spiller mitt blod,
dina färger, dina färger jag bär.