1. Gondolier-Sång (Komponerad såsom inlaga i Shakespeare's "Köpmannen i Venedig.")

Amor hviska i mitt öra,
hvar gondolen stanna skall
Tyst, att ingen det kan höra,
tyst som silverdaggens fall.
Dock, nu viker jag till venster:
se, Lauretta i sitt fenster,
skön, men ack, så hård och kall!

Vinkar du, så vill jag komma
nära till altanens rand
kasta till dig denna blomma,
bruten uppå Brentas strand.
När i natt jag återvänder,
låt mig blott på dina händer
svalka mina läppars brand!

2. Svarta svanor

Svarta svanor, svarta svanor glida som i sorgetåg.
leta sjunkna solars skimmer i den nattligt dunkla våg!
Mörk, liksom i eld förkolnad, är den rika fjäderskrud,
Näben [sic], stum i blodig purpur, ännu bär om branden bud.
Hvita svanor tamt i hvassen kryssa efter gunst och bröd;
Ut på djupet, svarta svanor, ut, I barn af natt och glöd!

3. Vackra sky

Vackra sky, som tågar i det vida blå,
hvar skall du, jag frågar, ro och hvila få?
Hvart dig vinden viftar hän på himlens slätt
sväfvar du och skiftar guldröd, violett.

Kanske skall du smälta ner i fjerran haf,
i dess bittra sälta få en okänd graf,
eller högst på bergen stympas bit för bit,
dö och mista färgen på en drifva hvit.

Luftens sköna hägring skall du helt förgå,
af dess regnbågsfägring intet återstå?
Ack, om sjelf du finge reda dig din säng,
nog i regn du ginge ner på majgrön äng.

Att en blomsterskara, stänkt med daggjuvel,
måtte sen bevara dina färgers spel,
och den prakt, din slöja lånt af himlens ljus,
så i blommor dröja qvar bland jordens grus.

4. En liten visa

Jag vet en gosse, och han är min,
som är så vacker och glad i sinn!

Och han har lofvat mig ring och tro,
och han skall bygga mig varmt ett bo.

Och jag har lofvat med hand och mund,
att vara hans till min sista stund!

Det skall du veta, du ljusa björk,
det skall du veta, du gran så mörk.

Det vill jag säga er, blommor små,
det vill jag säga er, böljor blå!

Men varen tysta, nu allihop,
att ej det kommer för snart i rop!

Gud vet nog om det, som bor i skyn,
men ingen vet det i hela byn.