Rymden brinner middagsklar. Skuggorna stå korta. Underligt att allt blir kvar, när man själv är borta. Eller tänk om det är vi som blir kvar och världen blott en syn som drar förbi över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö, skyarna som välva, intet märker att vi dö, märker vi det själva? Äro vi som leva här bränsle eller flamma? Liv och död, kanhända är det i grund detsamma.