Hirschfeldt i Sverige
Johann Michael Friedrich Hirschfeldts berömmelse är framför allt den virtuose valthornistens. Han tycks under sin livstid ha haft visst anseende som kompositör av musik för sitt instrument, dock i blygsam omfattning. Insatserna som musikdirektör och instruktör för musikkåren vid Livgardet till häst (K 1), i vilken flera av hans kollegor i Hovkapellet var anställda, bör inte underskattas.

Hirschfeld(t) var född den 11 november 1775 eller (enligt ett flertal uppgifter i folkbokföringen) 1776 i Sprötau (Sprödau) i dåvarande hertigdömet Sachsen-Weimar, numera Thüringen, i Tyskland. Hösten 1800 anlände den 25-årige Hirschfeldt i sällskap med några andra musiker från Dresden med omnejd, oboisten Althaus[en] och fagottisten Schön, till Göteborg. De kom därefter via Norrköping till Stockholm, där de såsom "nyligen hitkomne Virtuoser" konserterade i maj 1801. Med undantag av ett uppehåll för utlandsvistelse, som tycks ha varat sommaren 1802 till hösten 1804, kvarblev Hirschfeldt i Stockholm och tjänstgjorde i Hovkapellet som förste valthornist under åren 1801–1833. I december 1808 blev han konsertmästare i Hovkapellet, där han slutade sin tjänst vid 59 års ålder. Några år tidigare tycks han ha ersatts som solohornist av Christian Gotthilf Schunke.

Som virtuos var Hirschfeldt aktiv inom Stockholms musikliv ännu på 1830-talet. Ofta framträdde han som solist eller tillsammans med kollegorna Bernhard Crusell, Frans Carl Preumayr och Carl Braun, exempelvis i den uppskattade septetten op. 20 av Ludwig van Beethoven. Åren 1818 – 1837 tjänstgjorde han som musikdirektör vid Livgardet till Häst, från 1819 med "Fullmakt å Directeurs Namn etc.".

Hirschfeldt invaldes i Kungl. Musikaliska akademien som svensk associé år 1815 och som ledamot nr 234 år 1820. Han flyttade från Stockholm till Småland år 1837 och avled i Västerviks församling den 27 januari 1841.

Valthornisten
Hirschfeldts instrument var inte det moderna dubbelhornet: ännu under hans verksamma tid användes naturhorn, inventionshorn, med tillsatsbyglar för olika stämningar. De allra första ventilhorn som anskaffades till Hirschfeldts musikkår, K 1, köptes från Leopold Uhlmann i Wien år 1836, alltså under de sista åren av hans tid som musikdirektör och konserterande musiker.

Hirschfeldt var känd för sin utomordentligt vackra ton och smakfulla föredrag. En av hans beundrare var Erik Gustaf Geijer. "Då det spelas så, som han spelar, tycker jag åtminstone, att det är vackrast af alla blåsinstrument, kanske af alla instrument jag hört" skrev han om Hirschfeldts valthornspel i ett brev hem/ till hustrun 12 april 1807, ett år då man ofta kunde få höra Hirschfeldt i Stockholm.

Komponerande
Norlind och Trobäck framhåller att Hirschfeldt skall ha komponerat verk för valthorn som ofta skulle ha framförts under 1800-talets första årtionden. Källmaterialet är dock mycket sprött. Inget verk av Hirschfeldt finns i tryck. Carl Nisser har i sin så kallade "nominalkatalog" från år 1943, Svensk instrumentalkomposition 1770–1830, samlat uppgifter av skiftande värde. "Nominalkatalogen" är dock inte en katalog i egentlig bemärkelse och inte tillförlitlig på alla punkter. Nisser har förtecknat såväl existerande notmaterial i bibliotek som titlar han sett i tidningsannonsernas konsertprogram. Ett av problemen med titlar i program ur annonser från tidigt 1800-tal är att samma musikstycke kan uppträda under olika beteckningar.

Nisser nämner "Variationer för walthorn af Herr Hirschfeldt". Dessa variationer framförde Hirschfeldt tidigast vid konserter våren 1807 (terminus ante quem). Av verket finns endast solostämman bevarad. Enligt försättsbladet skulle stycket vara skrivet för "Corno Principalo, Due Violini, Due Flauti, Due Corni, Viola & Basso". Solot utgör en serie om fem figurationer över en enkel durmelodi med två repriser (/:4://:8:/) i 2/4-takt: variation 1 i sextondelar, variation 2 sextondelstrioler, den tredje trettiotvåondelar, den fjärde med förslag i oktavintervall, och den sista variationen genomgående i skalrörelser i trettiotvåondelsnotvärden; synnerligen virtuost men inte på annat sätt överraskande. Ett mellanspel om 6 takter för de åtta beledsagande instrumenten saknas.

En komposition som Hirschfeldt har framfört flera gånger mellan 1801 och 1807 utannonserades som valthornskonsert "af Hirschfeldt d.ä.". Den tycks inte finnas bevarad; okänt är vem denne Hirschfeldt d.ä. skulle vara. Detsamma gäller ett Adagio och rondo för valthorn (med orkester) "af Hirschfeldt d.ä.", sannolikt två satser ur nämnda konsert. Nisser har trots detta listat konserten och "Adagio och rondo" som två olika kompositioner av Hirschfeldt. Norlinds uppgift om att Hirschfeldt skrev flera kompositioner för valthorn"som ofta framfördes" har således hittills (2023) inte alls kunnat bekräftas genom bevarade kompletta partitur eller uppsättningar av stämmor.

Marscher hör till det slag av kompositioner som var ämnade att framföras med variabla instrumentbesättningar; ibland koncipierade som en första version för piano för att sedan arrangeras för musikkår.

Nisser har förtecknat två marscher för pianoforte i D-dur respektive C-dur. Dessa är i själva verket ett och samma musikstycke i olika tonarter: D-dur och B-dur. Möjligen är marschen ursprungligen avsedd för musikkåren, men marscher var också populära inslag i hemmamusicerande och salongsmusik. Dessa versioner i privatpersoners handskrivna sammelband för klaverinstrument är mycket långt ifrån primärkällor, snarare tertiärkällor, och attribueringen till Hirschfeldt måste anses något osäker så länge den inte kan styrkas.

Nissers avvikande uppgifter kan förklaras genom att det i den handskrivna klaver-notboken finns en defekt [Mar]che"af Hirsfeldt" i B-dur, varav vänstra sidan av bladet (ung. en takt per ackolad) är bortriven. Föregående uppslag innehåller en marsch i C-dur, och Nisser tycks ha läst dess början som början på Hirschfeldts marsch och förtecknat den som marsch i C-dur.

Enligt Nisser skulle denna "C-durmarsch" ha uppförts i arrangemang för kavallerimusik i Linköping 1832. (Marschen finns veterligen inte i Krigsarkivet, Livregementets dragoners notarkiv.) En konsert med biträde av amatörer och Livgrenadjärregementenas musikkårer utannonserades i Linköpingsbladet den 11 augusti 1832, undertecknad av tre K 1-musiker, Granberg, Carlbaum och Sundgren, som var elever till Hirschfeldt. Dessa skulle framträda som solister, och några av musikstyckena på konserten förefaller vara identiska med arrangemang i K 1:s samling. En "Stor Parad-Marsch med obligat Tenor-Basun, arrangerad för Cavalleri-Musik af H:r Directeur Hirschfeldt" stod sist på programmet. Gåtfullt är hur Nisser kan ha tagit för givet att det är samma marsch som den i klaverboken. Nisser har knappast känt till paradmarschen i K 2:s notarkiv och det är osäkert om numret i annonsen är en komposition eller ett arrangemang av Hirschfeldt.

Så långt de musikstycken som Nisser har tillskrivit Hirschfeldt. Ett senare lokaliserat verk är från hans verksamhet vid Livgardet till häst (K 1).

Musikdirektören Hirschfeldt 1818–1837
År 1818 tillträdde Hirschfeldt tjänsten som musikdirektör vid K 1 och kvarstod till år 1837. I tjänsten ingick att leda musikkåren, att förse den med musikalier och instrument samt att undervisa dess musiker. Som nytillträdd musikdirektör torde Hirschfeldt ha varit först med att införa en svensk typ av kavallerimusikkår med mässingsinstrument, vilken kom att bestå till några år in på 1840-talet: två kenthorn, fyra valthorn, två trumpeter och tre dragbasuner (alt, tenor och bas). Horn och trumpeter var ännu naturinstrument som kunde förses med tillsatsbyglar för olika stämningar. I marscher föreskrevs dessutom ofta jägarhorn i olika stämningar. 1:a hornstämman hade, liksom 1:a kenthorn, en viktig melodiförande roll. Besättningen, som närmast motsvarade vad som i Tyskland kallades "Hornmusik", infördes även vid artilleriets och några andra förbands musikkårer. Till denna musikkår, liksom till många andra, anskaffades bleckblåsinstrument från P. A. Carlsons (1779–1843) verkstad i Karlskrona. År 1820 ingav Hirschfeldt tillsammans med Crusell och Braun till Musikaliska akademien en bedömning av Carlsons valthorn, trumpeter, basuner och kenthorn som "i afseende på harmonisk renhet, lätthet vid anblåsningen och yttre prydlighet, icke allenast öfverträffa allt hvad i Sverige förut i denna väg blifvit produceradt, utan ock kunna jämföras med de bästa utländske Instrumenter af detta slag."

För den nämnda besättningen finns Hirschfeldts Paradmarsch, arrangerad eller kopierad av kollegan Carl Braun c:a 1829–1830, som bevarats i partitur i Krigsarkivet. Attributionen till Hirschfeldt måste anses säkerställd eftersom Hirschfeldt, oboisten Braun, klarinettisten Crusell och fagottisten Frans Carl Preumayr arbetade nära tillsammans såväl i Hovkapellet som inom huvudstadens konsertliv med dess orkesterkonserter och kammarmusikaftnar. Alla fyra hade också en yrkesgemenskap som musikdirektörer vid olika regementen.

Beteckningen "Paradmarsch" brukade på den tiden avse högtidliga marscher i 4/4-takt, med fyra "steg" i takten i ordinärt marschtempo. Med sina två repriser i Ess-dur som bygger på ett stigande treklangsmotiv, följda av en mer sångbar s.k. triodel med två repriser, är denna ett tidigt och välskrivet exempel på den sedermera vanliga marschformen.

Marschen bör vara den enda av Hirschfeldts kompositioner som finns inspelad. Av det lilla som återstår av hans komponerande för sitt instrument och av Crusells konsert för valthorn, särskilt avsedd för Hirschfeldt som uppförde den f.f.g. den10 april 1813, kan man dra slutsatser om hans kompetens som solist med naturhorn och om vad som kunde förväntas av en dåtida musiker.

Ann-Marie Nilsson (2023)