Gullvifvan

"Den späda sylphiden med lockar af guld
Tror sig hvila i gudarnes lund;
Den lyckliga känner ej smärta, ej skuld;
Förtrolig och huld!
Lätt målas på ögats spelande grund
De unga känslornas spår,
Och morgonens yngling med rosenmund
Bortkysser hvar vällustig tår.

Med vin kommer bäcken och sjunger: Drick!
Och bjuder sitt kyliga bad;
Till hafvet försvann han undan din blick,
Till modren han gick!
Han skyndar tillbaka, berättar dig glad
De sagor i hemmet han lärt,
Och gräsen dela, med lyssnande blad,
Den ro han de små har beskärt.

Hvad längtar du, lilla, hvem väntar din knopp?
Ser du Maj i fjärilsgestalt?
Räck vingade blomman din saffranskopp,
Hon är trött af sitt lopp!
När natten stundar, och hjertat blir kallt,
Hon dör vid ditt stelnade sköt;
Och Psyche, som gissa vill gåtan af allt,
Är ej längre den Psyche, som n j ö t."

"Hvad talar du främling? Hvad grubblar du tung,
Om mitt öde, om framtid och qval?
Är himlen ej blå? är du sjelf icke ung?
Lef, älska och sjung!
De gyllene små nycklar till sommarens sal
Mig himmelens drottning har räckt:
Kom! tag dem; läs opp den; der står, till ditt val,
Otaliga skönheters slägt!

Då texten i notutgåvan avviker något från originalet, vad gäller ordval, stavning och interpunktion, återges här Atterboms text enligt Samlade dikter IV - Lyriska dikter I, Örebro, N.M. Lindh, 1863.