På vattnet

Min flicka och jag uppå vågen
foro förtroligt fram

Så still var natten, vår julle
på vattenspegeln sam.

Och ön der borta, den trollska,
låg dimmig i månens glans;

Der sjöngo ljufva toner,
der vaggade töcknens dans.

Der sjöng det högre och högre,
der susade af och an;

fjerran förbi vi dock foro
tröstlöst det vida hafvet fram.

Jägarens klagan

Och qvarnhjulet brusar och forsen den far
I skummande bubblor bort:
Dig, sköna flicka jag älskat har,
Ack, hur den drömmen var kort!

Nu vänder jag åter till mörkan skog,
I hjortars och rådjurs spår;
Med spejande öga och riktadt lod
Der dagen till ända jag går.

Men lyser igenom kronornas grön
Den glänsande månen min stig,
Då blåser jag i mitt horn så still
Och tänker i hjertat på dig.

Snart kommer den stilla, den tysta tid,
Jag sofver i den grönskande graf;
Blott skogen den susar deröfver i frid.
Och mig vet ingen mer af.

Vallgossen på berget

Vallgossen jag på berget är,
Borgar och slott jag skådar här.
Hos mig ses solen först gå opp,
Hon sist ock syns från fjellets topp.
Vallgossen är jag på berget!

Här just är strömmens rätta hem,
Ur stenens sköt' jag dricker den.
Den störtar vild från klippan ner,
Jag går till möte hvar jag den ser.
Vallgossen är jag på berget!

Och berget hörer mig just till;
der tiger stormen sällan still.
Hur än den sjunger dagen lång,
jag öfverröstar med min sång.
Vallgossen är jag på berget!

Om blixt och åskor nere gå
Jag står dock här uti det blå.
Jag känner dem och ropar ned:
Så lemnen min faders hus i fred!
Vallgossen är jag på berget!

Och när en gång stormklockan slår;
Och elden rundt kring bergen går;
dit ned jag går till brödrens led,
Mitt svärd jag svingar och sjunger med:
Vallgossen är jag på berget!