1. Jag gick uti en blomsterlund,

bland rosors glöd och liljors gull,

Och drömde mig en salig stund af evighetens glädje full.

Jag glömde allt för rosens blick,

för hennes prakt och stolta skick,

jag glömde lilla blomman uti skogen.

2. Dock snart flog bort allt hvad jag drömt,

blott smärtan dröjde hos mig qvar.

Jag sällhetsrusig hade glömt

att hvarje ros ock törnen har.

Jag räckte handen när hon log,

men sårades och sedan drog

min tanke hän till blomman uti skogen.

3. Skogsblomman är min hjertevän,

hos hennes blir min själ så nöjd,

och börjar drömma om igen

om salighet och änglars fröjd.

Jag glömmer rosen uti lund,

jag glömmer allt på jordens rund,

för lilla hvita blomman uti skogen.