1. Fader, låt trummorna spela kinesernas bröllopssång! Friares huvud har rullat. Gåtornas tid var lång. Himmelens son, din dotters ögon var ställda på sned! Tvedräkt i världen såg jag. Tills främlingen gav besked. Kejsare, hör vad han heter, som gissade gåtan och öppnade min famn! Han kom förklädd. Han är en prins. Och kärlek är hans namn.

2. I moln går solen och jag bländas dock. En sorg låg tung på mina ögonlock. I andras ögon törs jag inte se. Man vill mig väl, men hjälp kan ingen ge. Min enda tröst kan jag vid havet få. Jag skyndar dit, när mörkret faller på. Jag väntar månen, vännen i all nöd. Med honom kan man tala om en död.

3. Jag är höstens vind, som plockar ner kastanjeblad. Jag har sökt din gata för att sjunga serenad. Månens lykta hänger tänd och lyser mitt bestyr. Jag skall inte föreslå dig några äventyr eller söka vinna dig med lätt galanteri.

Jag är den som kommer, när din sommar är förbi. Jag är den som kommer när ej mer du bjuds till dans. ag är den som kommer, när ditt hår fått silverglas. Hädanefter stämmer jag för dig mitt instrument. Kom och öppna fönsterluckan, hjärtevän, på glänt!

4. Bortom berg och mörka vatten lever någon som behöver mig. Som en tjuv om natten skall han komma över mig.

Jag skall ryckas upp från grunden och bli träffas såsom av ett sting. Men om tiden och om stunden vet jag ingenting.

När det sker och han är framme, han vars blotta glans förbränner mig, är jag icke mer densamme som ni känner mig.

5. För vilsna fötter sjunger gräset: jag är din matta var du går, räds ej att natten förestår! För vilsna fötter sjunger gräset: mot hemmet styr jag dina spår. För vilsna fötter sjunger gräset: under mitt täcke sänks din bår, räds ej att natten förestår! För vilsna fötter sjunger gräset: du går mot hemmet var du går.

6. Inte vara ängslig, doktorn har ju kommit; snart, skall du få se, går det hela över. Att den snälla systern satte skärm för sängen, är som det skall vara; du kan ta det lugnt. Inte darra, inte gråta; det är bara så som det går till när man dör, förstår du.

7. En sky går över landet med silveraktigt sken. Var finns den sjö i landet som bada den så ren? Vid vägen står en blomma; ur vilket vattendrag drack denna första blomma, som tyst slog ut idag?

En lärka överbringar från jorden till det blå det vårbudskap som klingar ur minsta gräs och strå. Var finns den klara källa, som gav den mod att fly dit upp och sväva mellan en blomma och en sky?

Skyn, blomman och en lärka! På nytt är världen ljus. Men hopp finns ej att märka, o, ande, kring ditt hus! Än ligger skum och öde din människonatur. Var finner du ett flöde, att dricka glädje ur?

8. Det kom så plötsligt och så underbart. Är det en ton jag hör, en glimt jag ser, som bara går förbi mig för att snart förklinga, slockna, inte vara mer? Ett ingenting har smekt med vänlig hand min hand, som nyss av frost var kall och vit. Var dfet en hälsning från ett okänt land, ett andebrev som adresserats hit av en som känt min och tills nu var stum och höll sig dold, en gåtfull individ långt bortom detta, som de kalla rum, långt bortom detta som de kalla tid.

9. Han kom som en vind, vad bryr sig en vind om förbud? Han kysste din kind, han kysste allt blod till din hud. Det borde ha stannat därvid; du var ju en annans, blott lånad en kväll i syrenernas tid och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår. Vad fäster en vind sig vid om han får? På ögonen kysstes du blind. Du ville förstås ej alls i början besvara hans trånad. Men snart låg din arm om hans hals i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst det sista av motstånd som fanns. Din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans. Det kommer en vind och går och hela din världsbild rasar för en fläkt av syrenernas vår och gullregnens klasar.