Man borde inte sova, när natten faller på, ty tänk, då tindra stjärnorna högt uppe i det blå. Det är så tyst och stilla, att sova vore illa. Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog, och stjärnorna de följa mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs de äro tusen mil och ändå mer från oss. Än brinna de med stadigt sken, än flamma de som bloss. Som silver och kristaller nu deras skimmer faller, och en annan flammar till, när hon har brunnit ut. Så faller hon, då är det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så skönt och underbart, som själva natten ter sig när de stjärnor lysa klart. Det är som om det hördes ett silverspel som rördes. Man borde inte sova, när som natten faller på! Man borde se på stjärnorna, man borde vara två.