Det kom en prinsessa från främmande land bland lustgårdens rosor. En fursteson har hon givit sin hand, sitt hjärta och sin hand. En lilja i livets vår ibland lustgårdens rosor hon går. Hon fann sin lycka i konungens borg, men ville ej se eller vålla en sorg. Då tänker hon på döden. I bryten ej vita liljor!

"O, möter jag döden i konungens borg bland lustgårdens rosor, för mig må ej bäras den svarta sorg, nej, ingen, ingen sorg. Och bryten ej blommor små, men I kläden mig bruddräkten på! Vad i vitaste skrud jag mig drömde som brud, det ville jag bära fram till min Gud, till himlens klara stjärnor. I bryten ej vita liljor!

I bären mig ej i gravvalvet in med lustgårdens rosor! En blomsterklädd tuva blir graven min, den tysta graven min." Så tänker prinsessan ibland, när hon drömmer i rosornas land, och när Maj kom med sol och den blåaste vår, då lägges den unga prinsessan på bår. Hon sover under blommor. I bryten ej vita liljor!