1. Jag längtar till fjärran segling på okända, nattliga hav, till främmande stjärnors spegliong i okända böljors grav, till främmande vågors bränning mot osedda stränders sten, till obekant skräck och spänning i okända stjärnors sken.

O, nya stjärnor i natten till er jag skälvande ber i drömmar om nattblankt vatten där månskärans spegling ler. O, nya stjärnor, jag ligger i längtan på knä för er, i vaka och bön jag tigger om undret som icke sker.

2. Av rosor, rosor röda, som dofta uti solens glans, jag binder ömt en vacker krans, att lägga hos de döda.

Ett fång av rosor röda är livets brinnande symbol, de döda, de ha nått ett mål, för dem må rosor glöda.

De leva mer än andra, som här på jorden vandra med tanke på sin död. Jag ber för dem, när kransen jag lägger mitt i glansen av sommarsolens glöd.

3. Nu mogna alla ängarna så långt som solen skiner, nu stå på smultronsängarna de druvor som rubiner. Nu är det tid att skura rost av lie och av skära, och jäsa brygd och laga kost till skördemännens ära.

Den bästa brygd skall drängen ha, så säger gårdens jänta, och vi ska slicka stånkorna som stå i kö och vänta. Skall brygden gå från mun till mun så blir det som vi visste, att remmaren är alltför grunn´ för mig som är den sisyte.

Men den kan svänga lien främst som skönsta flickan fångar och ingen önskar vara sämst där blommig klöver ångar. Och linet vaggar böljeblått på höjder som vi hinna förrän en annans lie nått mig och min räfsarinna.