1. Klara böljor och stjernor klara

Klara böljor och stjernor klara,
I, som ännu förstån hvarann,
ej till vintern det långt kan vara,
hur I älsken, så kommer han.

Stjernan fåfängt sin stråle slungar,
aldrig mer hos sin våg han gungar.
Klara böljor och stjernor klara,
aldrig då I förstån hvarann.

Tindra stjerna, se tiden jagar,
tindra mildt i den lugna sjö.
Snart dess bölja, hur än du klagar,
domnar bort under kylig snö.

Snart din stråle i vinternatten
fåfängt studsar mot frusna vatten
Tindra stjerna, se, tiden jagar,
Tindra ned i den lugna sjö.

O. hvart flydden I, stjernor alla?
O. min stjerna, hvart flydde du?
Böljan, gömd under isen kalla,
mins din leende bild ännu;

Kan ej slumra i sömnen tunga,
kan blott fängslad i djupet sjunga:
O, hvart flydden I, stjernor alla,
o, min stjerna, hvart flydde du?

2. Vackra astrar

Vackra astrar purpurröda,
vackra astrar, dunkelblå,
edra kronor, hur de glöda,
doftet sakna de ändå.

Och, likväl, så snart det händer,
blommor, att jag träffar er,
är det som då kära fränder
i ett fjerran land jag ser.

Fordom jag för rosor brunnit
i den unga vårens dar.
Våren länge se'n försvunnit,
sista rosen vissnat har.

Astrar, bären stolt er krona!
här ha mina rosor stått,
och att sakna'ns qval försona
I ha'n deras platser fått.

Sista lärkan afsked qvittrar
och mot södern flygtar glad,
ty hon märkt, att rimfrost glittrar
mellan blommans granna blad.

Mina vackra, kalla minnen,
härmen rosorna på nytt.
Dunkelröda kronor, brinnen!
hvad gör det, att doftet flytt?

3. Sommarregnet

Ej susar en fläkt, ej ett blad sig rör,
och foglarna tystna, och blomman dör;
och flämtande hjordar hasta sitt lopp
till källan, som porlar i lunden opp;
och jorden smäktar i solens brand,
men moln sig lägra vid himlens rand,
nu hänga de re'n kring fjellets bryn,
nu skymmes solen, nu brister skyn.

Nu störta de svalkande skurar ned
på den vissnade lund, på den brända hed.
Du glittrande droppe fall, o fall,
den döende blomman lefva skall.
Du fogel, som förr bland grenarne slog,
sjung åter en sång i svalan skog!
Blås jorden torr, du somnande fläkt,
ty himlen har tvagit dess sommardrägt,

af must och kärna är åkern full:
flyg ut att vagga dess mognande gull!
Tillbed i stoftet, du jordens son!
välsignelsen kommer ofvan ifrån.
Der skiner solen, I skuggor, flyn,
se, löftets båge strålar i skyn.

4. I våren

Rytande kring gråa tegar
stormen flyger nordanfrån:
skyar skingras, och i strömmen
remna isarna med dån.
På ett lösryckt isblock seglar
ärlan fram bland böljesvall,
ruggig fjäderdrägt hon speglar
skälfvande i klar kristall.
Vilsna fremling, hvarför kom du
hit till ogästvänlig strand?
hvarför fly till isgrått norden
från ditt fagra solskensland?
Ingen löfprydd gren du finner
till att hvila vingen på,
blott en mulen skymt af solen
varsnar ögat då och då.
Frusen mark och nakna lunder,
böljor än i vinterband,
frost och snö och skarpa ilar
kallas vår i nordens land.
Fly ut öfver land och bölja
åter bort från frusen pol;
med vår längtan vi dig följa,
hän mot rosor, sång och sol.

5. I våren

Det är solljus i luft,
det är blomster på mark,
det är strålande vår öfver allt,
och det sorlar och jublar
i doftande park,
der den sista af drifvorna smalt.

Och i lundarnes topp
stämmas hymnerna opp,
och uppståndelsens anda
står väldig och stark,
der det nyss var så öde och kallt.
Nu drar lärkan sitt strå
bland den växande råg,
och hon sjunger för den hon har kär.
och der kommer af svanar
ett glänsande tåg
och slår ner uti vikarna här.
Ty det blånande haf
har stått upp ur sin graf,
och det rullar i solsken
sin glittrande våg;
mellan holmar och skär.

O. hur rymden af tjusande dofter är full,
hur det susar i skogarnas bryn,
och små blåögda minnen
med vingar af gull
gå föryngrade fram för min syn.
I hvart menniskosinn
spelar vårluften in,
och de tankar som krälat
likt maskar i mull,
nu sig svinga som lärkor mot skyn.
Nu, vårt land, ej oss lyster
att länka vår gång
från din strand uti vårens minut,
ty du gäldar oss rikligt
för vintrarnas tvång,
när till sist, du i blomning slår ut.
Och i frihet och ro
här vi bygga och bo,
och vi vilja dig prisa
med bragd och med sång
och med kärlek till dagarnas slut.