Ludvig Norman (1831−1885)

Sju Sånger [Seven songs]

opus 15

Print

1. Der borta/Da drüben: Allegretto con moto
2. På berget/Vom Berge: Andante con moto
3. Om våren/Im Lenze: Maestoso ma non troppo Lento
4. Visa/Lied: Allegro con brio
5. Kolartro/Köhlerglaube: Allegro giocoso
6. Linden/Die Linde: Andantino quasi Allegretto
7. Bön/Gebet: Maestoso

  • Year of composition: "Leipzig in August 1851" 1: 26 August; 2: 28 Aug.; 3: 29 Aug.; 4: 27 Aug. 1851; 5: 27 Aug. 1851.
  • Work category: Mixed choir a cappella
  • Text author: 1-3: Julius Mosen (1803-1867)
    4-5: Karl Leberecht Immermann (1796-1840)
  • Dedication: Herman Thunman to the memory of Ludvig Norman, Stockholm, 11 April, 1853.
  • Duration: Approx. 15-20 min

Solo voices/choir

S.A.T.B. [Nos 6 and 7 are set for double choir]

Examples of printed editions

Carus-Verlag Stuttgart - CV 23.402, copyright 2001, publ. Eskil Hemberg, revision des deutschen Textes: Heidi Kirmβe

"Visa" and "Om våren": Edition Reimers (ER 103618), copyright 2006

Location for score and part material

Musik- och teaterbiblioteket

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket
  • Possible call no. and autograph comment: Norman's collection, Opus 15

Description of work

1. Der borta/Da drüben: Allegretto con moto C major 3/8, 40 bars
2. På berget/Vom Berge: Andante con moto C minor 4/4 (C), 45 bars
3. Om våren/Im Lenze: Maestoso ma non troppo Lento G major 3/4, 50 bars
4. Visa/Lied: Allegro con brio E minor 6/8, 42 bars
5. Kolartro/Köhlerglaube: Allegro giocoso D major 3/8, 70 bars
6. Linden/Die Linde: Andantino quasi Allegretto E major 6/8, 36 bars
7. Bön/Gebet: Maestoso C major 4/4 (C), 31 bars


Work comment

According to Eskil Hemberg, in the foreword to the Carus edition, the songs were composed in 1851, one year before Norman returned to Stockholm after his studies in Leipzig. According to Hemberg they are highly influenced by Mendelssohn.

After the first song in the autograph Norman has made a note: "(7 October, 1857 given to music merchant A[braham] Lundquist for the purpose of being included in one of his proposed collection of four-part songs.)"


Libretto/text

1. Der borta/Da drüben

Der borta öfver skogen en fogel höres slå;
Der borta bredvid bäcken, der ser jag hinden gå
der borta.
Och der som fogeln sjunger och der som hinden går
Der borta under tallen, min älsklingshydda står,
min älsklingshydda står.

Ack, att jag också vore der fogeln höres slå!
Ack, att jag också vore der fogeln höres slå,
der borta bredvid bäcken, der hinden synes gå,
der borta bredvid bäcken, der hinden synes gå,
der borta, der borta!

Da drüben überm Walde, da singt ein Vogel schön;
da drüben an dem Bache seh ich ein Rehlein gehn,
da drüben.
Und wo der Vogel singet und wo das Rehlein geht,
da drüben bei den Tannen der Liebsten Hütte steht,
der Liebsten Hütte steht.
Möcht mit dem Vogel singen, möcht mit dem Rehlein gehn,
möcht mit dem Vogel singen, möcht mit dem Rehlein gehn,
da drüben heimlich lauschend, durchs kleine Fenster sehn,
da drüben heimlich lauschend durchs kleine Fenster sehn,
da drüben, da drüben!

2. På berget/Vom Berge

När förr små blommorna sprängde
För vårens värme sin knopp
På branta alpstigen klängde
Den unge herden opp,
Nu vårsol lyser på nytt så klar,
Men hvar är min älsklige herde, hvar?
Ja, hvar är min älsklige herde, hvar?

För lammen små har du bete,
Der berget grönskande står,
Och lärkan högt upp i rymden
de glada drillar slår.
En flägt så sval kring fälten far!
Men hvar är min älsklige herde, hvar?
Ja, hvar är min älsklige herde, hvar?

Sin doft kring ängarne sprida
De tusen blommorna små.
Min vackra herde de bida
Att honom helsa få.
Och björkarna fråga par om par:
Hvar, ja hvar är den älsklige herde, hvar?
Ja, hvar är min herde, hvar?

Wenn sonst die Knospen zersprangen,
die Blätter brachen hervor,
dann kam der Hirte gegangen
den Bergeshang empor.
Das Blättchen wiegt sich im Sonnenschein.
Wo mag wohl der fröhliche Hirte sein?
Wo mag wohl der fröhliche Hirte sein?

Es leuchtet grün auf dem Berge
für seine Lämmer das Gras,
am Himmel wirbelt die Lerche, singt ohne Unterlaβ,
Es rauscht im finstern Tannenhain:
wo mag wohl mein fröhlicher Hirte sein?
Wo mag wohl mein fröhlicher Hirte sein?

Und alle Blümelein sprieβen,
es drängt sich jedes herbei,
den spröden Hirten zu grüβen
im Sehnsuchtswarmen Mai.
Es möchte sich alles mit ihm freun.
Wo mag wohl nur mein fröhlicher Hirte sein,
wo mag wohl nur mein fröhlicher Hirte sein?

3. Om våren/Im Lenze

O äppelträd! Mig säg hvart står din håg?
Hvart vill du hän i all din blomsterskrud?
Säg, äppelträd! Du vårens unga brud,
Vill du med alla dina rosor röda
Vid vårens första ankomst re'n förblöda?
En bisvärm söker i din krona tröst
Och englachörer ljuda i mitt bröst.
Se trädet här så tyst i drömmar står
Liksom det åter saligheten vunnit,
Sitt Paradis, sitt hemland återfunnit!

O Apfelbaum! Was ist es wohl mit dir?
Wo willst du noch mit allen Blüten hin?
Sprich, Apfelbaum, wonach steht dir dem Sinn?
Willst du dich ganz in diesem rosigen Glühen
verschwenden und in jähem Rausch verblühen?
In Blütenwogen braust ein Bienenschwarm,
wie Engelschöre klingt's in meiner Brust.
Es steht der Baum und sinnt in stiller Lust,
als hätt' er wieder in so sel'gen Stunden
sein Heimatland, das Paradies, gefunden.

4. Visa/Lied

Ack, hvarje år när Majsol ler
Från himlen ner,
När foglasånger skalla
kring grönklädd dal och höjd,
Hur eldas vi alla
af jublande fröjd!

Men när som sommarens prakt är all
för höstdag kall,
Med undran vi beklaga
att glädjen så oss brytt!
Ej mer skall sig daga
Den vår som har har flytt!

Erwacht alljährlich weit und breit
die Maienzeit
mit lust'gem Vogelschalle,
mit heller Sonnenglut,
wie wächst uns die Freude,
wie hebt sich der Mut!

Doch sehn wir ihn entblättert ganz,
den Sommerkranz,
dann fragen wir mit Sorgen,
wofür wir uns gefreut.
Nie wurde das Morgen
gewandelt ins Heut!

5. Kolartro/Köhlerglaube

Jag sjöng en visa för vännen min
så trogen,
Och lustigt svarade eko dertill
I skogen, i skogen.

Då rusade fram der en kolarehop
Med sotiga miner och hotande rop.
De skreko: Du sjunger de rigtiga visor ej,
som oss behaga, som oss behaga!

Vi gingo, min älskling och jag, så stilla,
Sist kysste jag lätt på rosendemund
den lilla, den lilla.

Då rusade åter de kolare fram,
De svarta kanaljer, de veta ej skam.
De skreko: Det kränker vår ära,
att kyssas vår mila så nära!

De kolare mente jag skulle alltså begära
Af dem att få sjunga och kyssas också
med ära, med ära.

Men kolare tänka och tro så besatt,
Ty satan dem spelar alltjemt sina spratt,
Ja satan dem spelar alltjemt sina spratt.
Just derför vi må oss beflita,
På kolaretro att ej lita!

Ich sang mein Liedchen im Wald
so selig,

vom Herzen drang es zum Herzen,
es schallt' so fröhlich.

Da liefen die ruβigen Köhler herbei
mit Köhlergeräten und Köhlergeschrei
und schrien, ich träfe die rechten Gesänge nicht,
die sie gern hörten.

Ich küβte mein Liebchen im Wald so herzlich,
uns beide umfing der Liebe Gewalt
süβschmerzlich.

Da liefen die ruβigen Köhler herbei
mit Köhlergeräten und Köhlergeschrei
und schrien, es sei nicht die Sitte
zu küssen so nah ihrer Hütte.

Die Köhler, sie glaubten, sie müβten den Kuβ
verwehren, es sei denn, ich sänge ein Liedchen,
das sie gern hören.

Die Köhler, die glauben bekanntlich sehr viel,
der Teufel trieb wieder mit ihnen sein Spiel,
drum waren sie dumm und vermessen,
vom Köhlerglaube besessen!

6. Linden/Die Linde

Det grönskar en lind i sommarro
Lifligt, ljufligt grenarna böjas
mot fridfullt bo.

Af knoppande blommor den är full,
Vinden, linden vaggar så ljuft
i solens gull.

Små blommorna sakta två och två
friska hviska med hvarann,
men hvad säga de?

De hviska om en flicka, som
tänkte, sänkte drömmande blicken,
men hon visste ej hvad.

Hvem kan förstå henne väl?
Akta! sakta! Hviska om brudgum
och nästa år.

Så flickan hon lyssnar till trädets sus,
längtar, trängtar, sänkt i drömmar
vid månens ljus.

Es grünt eine Linde vor dem Haus.
Duftig, luftig breitet sie blättrig
die Äste aus.

Viel Blümlein stehn um ihren Fuβ,
linde, Winde streicheln sie sanft
zum Morgengruβ.

Es flüstern je zwei zu zwei gepaart
neigend, beugend, zierlich zum Kusse
die Köpfchen zart.

Sie flüstern von einem Mägdlein,
das dächte, nächte, tagelang
wüβte selber nicht, was.

Wer mag verstehn ihre heimliche Weise?
Flüstern vom Bräut'gam,
vom nächsten Jahr.

Das Mägdelein horchet: es rauscht im Baum:
Das sehnend, wähnend sinkt es lächelnd
in Schlaf und Traum.

7. Bön/Gebet

Uti qvällen andaktsfull
vill jag bedja!
Fader, du som eger allt,
Gif mig kärlek!
Gif åt andra guldets glans,
Maktens ståt och segerns krans!
Hvarje sträfvan lönen vinne!
Fader, du som eger allt,
Gif mig kärlek!

Aber dennoch sei erlaubt
eine Bitte:
Vater, der du alles hast,
gib mir Liebe!
Spende andern Ruhm und Gold,
Ehrenkranz und Ehrensold!
Jeden Segen ihren Wegen,
Vater, der du alles hast,
gib mir Liebe!