Nu äro mörkrets fasor övervunna, nu kan jag le, ty jag har skådat döden. Nu äro smärtorna som ris förbrunna i all den heliga och stora glöden. Jag lever – flöden av ungdom flamma upp ur årens bränder, och mot det rika livet och dess öden välkomnande jag sträcker mina händer.

Jag är bekant med nöjet och med faran, min röst var hörd i visan och i psalmen, och tidigt fick jag värvning i den skaran som delar bragden och försakar palmen. I skördetider jag sökte drömögd blåklint mellan halmen och följde avundsfri till andras lider de höga lassen, sjungande vid skalmen.

Syn mig en fana, mör av mina nejder, att jag må bära den med stolta händer i glädjens festspel och i vredens fejder bland goda löskekarlar, mina fränder. Syn lejontänder, passionens rosor, smäktande jasminer, syn hvar symbol som männers hjärtan tänder, så långt som vinden går och solen skiner!

Vår flock är dömd. Dess del vardt alltför mycken av märg och sav, av livets eld och sveda. Vi krävde allt och fingo lumpna stycken; hur vardt ändå i gamman vänd vår leda? Bland höstens smycken, när andra kysste våra vårars brudar, vi skreko Lycka Till och höjde drycken och förde dansen, skämtande som gudar.

Du mö, hvars blickar famna mig vid härden, håll av mig dyrt i denna drömkvälls vaka! I morgon går din fänrik ut bland svärden, och knappast leder vägen hit tillbaka. Giv mig på färden en blick emellan darrande gardiner, och jag vill bära glad ditt lov kring världen, så långt som solen går och vinden hviner.

Och hör oss, värld, som gillar och fördömmer, så snar att blommor eller stenar kasta. Vi hava aldrig sökt hvad du berömmer, ej heller skytt hvad du är van att lasta. Du såg oss fasta, till alla tunga offer redobogna - när vi, de irrande, för alltid rasta, giv andra stora namn, nämn oss de trogna.