Franz Carl Preumayr föddes den 24 april 1782 i Ehrenbreitstein intill Koblenz som son till Severin Preumayr, kammarmusicus hos furstbiskopen av Augsburg och kurfursten av Trier. Av födelseboken framgår att gossen torde ha fått förnamn efter sin fadder, hovmusikern Franz Carl Herzen.

Liksom två äldre bröder, Johan Conrad (1775–1819) och Carl Josua (1780–1849), hade Franz redan tidigt fått undervisning i hemmet på sitt huvudinstrument, fagott. Det politiska läget under Napoleonkrigen och 1800-talets första decennier orsakade att många av de furstliga kapellen vid de nordtyska hovstaterna upplöstes, varför åtskilliga musiker utvandrade, så också bröderna Preumayr, som begav sig åt olika håll efter det kurfurstliga hovkapellets upplösning år 1794. Den unge Franz fick under en tid bedriva studier vid ett prästseminarium men kom att gå in för musiken. Han uppges ha begett sig till en av bröderna, som tjänstgjorde i Skottland, och därpå deltagit i de tre brödernas turné genom England, Holland, Tyskland, Polen och Ryssland. Första gången Franz Carl Preumayrs namn förekommer i svenska tidningar är hösten 1805 i en annons om en konsert med Hovkapellet och "Herrar Preumayr (trenne nyligen hitkomne virtuoser)" i stora Riddarhussalen.

Bröderna Preumayr i hovkapellet i Stockholm

Alla tre bröderna spelade fagott och kom snart att tjänstgöra i Hovkapellet i Stockholm. Frans Carl fick anställning där år 1807, enligt Operans räkenskaper, och blev kvar på posten till och med år 1835. Conrad, som avled tidigt, var den som komponerade mest för fagott. Han var även musikdirektör vid Första livgrenadjärregementet åren 1815–1816, därefter vid Andra livgardet 1816–1818. Brodern Carl framträdde som både fagottist, sångare och cellist, medan Frans kom att ägna sig åt huvudinstrumentet fagott och ledning av flera regementsmusikkårer. Han ingick i den kända kretsen av tidens främsta blåsare i Hovkapellet: oboisten Carl Anton Braun, klarinettisten Bernhard Crusell, valthornisten Johan Michael Friedrich Hirschfeldt och Frans Carl Preumayr arbetade nära tillsammans såväl i hovkapellet som vid orkesterkonserter och kammarmusikaftnar i huvudstaden. De hade också en yrkesgemenskap som musikdirektörer vid olika regementen.

Frans Carl Preumayr anlitades ofta som fagottsolist och medverkade i både kammarmusikaliska och större verk, bland annat i solokompositioner som Johan Fredrik Berwald, Bernhard Crusell och Pierre Crémont hade skrivit för honom. I samtida tidningspress framhölls han som en av Europas bästa fagottister, berömd för sin virtuositet, sitt smakfulla föredrag och sin milda och behagliga ton.

Famljeförhållanden

En nära relation hade Preumayr till Bernhard Crusell, med vars dotter Sophia (1801–1869) han gifte sig den 18 december 1821. I familjen föddes tre barn (1822, 1825 och 1827). Trots att Frans i ålder stod närmare Crusell än sin hustru omnämnde han ofta i privata sammanhang sin svärfar som "Pappa". Familjerna kom att bo nära varandra i kvarteren Hästen och Styrpinn mellan Kungsträdgårdens nordöstra hörn och nuvarande Norrmalmstorg.

Utlandsresan 1829–1830

Under sin resa via Köpenhamn, norra nuvarande Tyskland, Paris, London och åter via Holland och Tyskland, med kort besök i födelsestaden, förde Preumayr en detaljerad dagbok i fyra skrivböcker på totalt över 800 handskrivna sidor. Häri skildras, ur ett individperspektiv, dåtida förhållanden under en tid då musiker reste på turné utan några på förhand uppgjorda kontrakt. I sin dagbok berättar Preumayr personligt om sina ansträngningar att genom personkontakter och privat musicerande skaffa tillfällen att framträda, om sina intryck av såväl konserter och operaföreställningar som om musicerande i privata musikerhem – och om svårigheter i ensemblespel under en tid då ingen normalstämning ännu hade genomförts. I Paris och London blev hans fagottspel mycket uppskattat. Han berättar om sammanträffanden med tidens berömda musiker och tonsättare och om starka intryck av musikframträdanden. I London kom anställningserbjudanden som han dock avböjde. Preumayr visar sig intresserad för nya instrument, såsom ofikleiden som beställdes till Svea livgardes musikkår, han redovisar sevärdheter men också lokala prislägen och tidiga tecken på 1830 års oroligheter på kontinenten.

Musikdirektör vid Svea livgarde, Kalmar regemente, Livregementets dragonkår, Första och Andra Livgrenadjärregementet

Under lång tid verkade Frans, liksom brodern Conrad och andra hovkapellister i hans krets, som ledare för regementsmusikkårer. Hans mest långvariga anställning av det slaget var den vid Svea livgarde (I 1) 1814–1853. Den felaktiga uppgiften 1819 i Sohlmans lexikon och flerstädes torde bero på felläsning (4 utläst som 1) av en missvisande uppgift i lexikonets 1:a upplaga: år 1849 avsade sig FCP ett lönetillägg men kvarstod formellt till 1853.

Svea livgarde (I 1) var ett värvat regemente, där musikpersonalen var närvarande och verksam året om. Preumayrs bevarade partitur visar på förändringarna i musikkårens instrumentsammansättning och storlek under dessa år, då mycket nytt tillkom i instrumentväg. Som infanterimusikkår rymde kåren både träblås- och bleckblåsinstrument. Förutom de ordinarie arbetsuppgifterna i direkt anslutning till regementet, såsom vaktavlösningar, ceremonimusik med mera, genomförde Preumayr konserter ute i staden med musikkåren, ofta för välgörande ändamål. Under en konsert i Ladugårdslandskyrkan, nuvarande Hedvig Eleonora kyrka, gavs bland annat en sats ur en Beethoven-symfoni redan år 1833 (Aftonbladet 1833-09-06). Bland annat finns där Preumayrs arrangemang, med alternativa besättningar (1838), av Sigismund Neukomms stora Te Deum (1837) för manskör och blåsare. På musikdirektörens initiativ inrättades musikkårens pensionskassa år 1828. Under sina sista levnadsår var Frans Preumayr sjuklig men kvarstod nominellt som musikdirektör vid Svea livgarde till sin bortgång.

Frans Preumayr hade även befattningar som musikdirektör vid flera indelta regementen. Tjänstgöringarna där innebar obligatorisk närvaro med musikkåren vid regementsövningarna sommartid och eventuella kommenderingar, medan annat arbete, såsom anskaffande av musikalier och instrument med mera, kunde skötas hemifrån.

Under ett kvarts sekel, 1826–1849, var han musikdirektör vid Kalmar regemente (I 20), men redan före tillsättningen vikarierade han tidvis för dess musikdirektör August Fredrik Waldow. Därom vittnar bl.a. regementsmusikkårens stämböcker från 1818–1820 med Preumayrs piktur och karakteristiska signatur FCP. Enstaka signerade stycken däri kan misstänkas vara hans kompositioner.

Åren 1835 – c:a 1846 bestred Preumayr tjänsten som musikdirektör vid Livregementets dragonkår (K 2) som efterträdare till Carl Philip Anton Braun. En samling tidiga partitur av Preumayr och hans företrädare är bevis på hans verksamhet där. Inom kavalleriets musikkårer förekom ren mässingsbesättning, och några av Preumayrs arrangemang för Svea livgardes musikkår förekommer i K 2:s samlingar, omskrivna för mässingsmusikkår.

Efter svärfadern Bernhard Crusells bortgång år 1838, under ett par år fram till 1840, var Preumayr också musikdirektör vid Livgrenadjärregementena (I 4 och I 5). Han bidrog även senare med arrangemang för dessa kårer. Han hade alltså stor erfarenhet av regementsmusik och har i sin resedagbok 1829–1830 visat intresse även för den sektorn av tidens musikliv.

Likt flera andra framstående musiker deltog FCP i ordenslivet. Sedan 1811 var han med i sällskapet Par bricole, där han och hans bröder tidigt ivrade för manskörssången. Frans Preumayr gjorde viktiga insatser som musikalisk ledare och koralintendent för Par bricoles sångkör åren 1832–1853, då intresset för manskörsång, "karlchörer", fann ett uppsving.

Komponerande, arrangemang och notskrivning

Frans Preumayr har efterlämnat en stor mängd signerade arrangemang, partitur och stämmor för samtliga sina musikkårer, bland annat av Bernhard Crusells verk, såsom uvertyren till Den lilla slavinnan. Man lägger märke till att han i sina tidiga partitur tillämpar en äldre terminologi för flöjtstämmor, vilken utgick från den lägsta grepptonen, exempelvis så att flöjt i C kunde betecknas flöjt i D.

För några kompositioner, som tidigare har tillskrivits Frans Preumayr, är attribueringen osäker, och i litteraturen förekommer ett par felaktiga uppgifter. Till hans mest säkerställda verk hör hans Sorgmarsch (1838) "till ständigt minne af min hädangångne djupt sörgde och saknade Svärfader B. Crusell", tillägnad Livgrenadjärernas musikkårer, samt en annan sorgmarsch i c-moll/Ess-dur, bevarad i version för piano (S 221). När stycken med tidig stämbesättning för musikkår har betecknats "af Prejmejer" i Livgrenadjärregementets samlingar kan det ifrågasättas om inte dessa verk kunde vara av brodern Conrad Preumayr, som1815–1816 var musikdirektör vid samma regemente. Det gäller verk som "6 numror", SK 2.25 men också en liten marsch i F-dur "par Preijmeijer" i en handskrift för piano efter Eric Tollén. Redan år 1818 använde Frans Preumayr sin karakteristiska signatur FCP i sitt notmaterial för Kalmar regemente i ett fåtal små stycken som kan misstänkas vara hans egna kompositioner. Beteckningen "P" i Livgrenadjärsamlingen behöver troligen inte tyda på att "P" är FCP.

I en annons för en konsert den 31 augusti 1827 uppges att Heydenreich skulle vara solist med Svea livgardes musikkår under Preumayr i "Variationer för Chromatisk Trompet af Herr Direktören Preumayr". Bevarad musik med samma titel saknas, men ett av partituren för infanterimusikkår i Svea livgardes samlingar (P 79), daterat i september 1827, utan namngiven kompositör, är benämnt "6 Piecer för Trompet Obligat". Stycket, indelat i Andante – Polonäs – Vals – Marche – Polonäs – Vals, kan misstänkas vara det stycke som åsyftas i annonsen. Detta är ett av många exempel på tidens kutym att skriva stämmor och till och med partitur utan att ange tonsättarnamn och att låta ett verk uppträda under olika titlar – kanhända inte det enda exemplet inom Frans Preumayrs produktion.

Preumayr invaldes som associé nr 13 i Kungl. Musikaliska akademien den 11/12 1819, och invaldes som ledamot nr 252 den 30/11 1827.

Ann-Marie Nilsson 2026