Gammalsvenskt

Skytteln skall gå och väfstolen slå,
långt innan rutorna blänka gryningsblå.
Mor skall ställa och tänka både för stora och små,
dygnet om under julen,
medan far i sin mörka vrå sitter trög och kulen
och ser på.
Men vid ett fat med blodig mat kvicknar han till och breder sig kavat. Ansiktet färg gör heder åt en gammal soldat.
Se, nu lyfter han kruset, och på lockets nötta sirat glimmar skönt i ljuset en dukat.
Lyssna och hör hur stormen kör.
Vargarna tjuta på isen utanför, elden dundrar i spisen, och i sin spilta rör hingsten sig skrämd och fnyser.
Snöig står gårdens hafrestör, där ett kvitter fryser bort och dör.
Sagornas jord med fjäll och fjord, hvar är din like bland länder än förspord?
Händer som hålla händer trofast vid samma bord, öga som värmer öga, vildfärd och skrock och bibelord, det är fädrens höga hem i nord.

[Jag skall uppsöka Bergmans dikt i original, för att få rätta uppställningen! Rangström har skrivit skymningsblå istället för gryningsblå i autografen!]