1. Vem gungar så vit under svartan strand, låt åran vila, låt seglet slå, så späd kring barmen, så smal om hand? Kung Svårmod, hören I till mig så?

På löftets finger en guldring röd, säg, är det min kärlek som flyter död? I döden blott kan av rött bli vitt, säg, är det min ros i en lilja bytt?

Det är min lilja, det var min ros, låt åran vila, låt seglet slå, min brustna vilja, min håg därhos. Kung Svårmod, hören I till mig så?

Kung Svårmod, hören I så mig till? Fullmånen är jag som speglar sig. Kung Svårmod, hören I så mig till? Och Er kan jag locka varthän jag vill!

Må svanorna sjunga på dunkel våg, låt åran vila, låt seglet slå, må fiskarna stumma bland stjärnor gå. Kung Svårmog, hören I till mig så?

2. Ödemarkssaga, du stilla susande, när skall du visa den älskande vägen ur villande skog? Fattig, på främmande stigar, irrar hon än, din prinsessa, genom förtrollade nätter mot dag.

Orolig går hon i glömska, snavar på furornas rötter, snavar på stigarnas trösklar av sten, lyfter på granarnas grenar, söker en källa bland källor, söker sin skatt under ormbunkars blad.

Ensamhetskälla, du sakta klarnande, när skall hon finna, befriad från allting, i dig sin bild? Ödemarkssaga, du stilla susande, när skall hon vagga det kvidande barnet, sitt hjärta, till ro?

3. Och sorgens makt är större än glädjens makt i mig, jag glädes inte förrän den har förvandlat mig. Och dödens makt är större än livets makt i mig, jag födes inte förrän den har förvandlat mig.

Må vindens sus i skogen bli äldre än mitt liv, må ödemarkens stjärnor stå kalla över mig: En stjärnas makt är större än sorg och köld i mig, jag vilar inte förrän hon blivit sol för mig.