Nu ropar natten högt i nöd, av okänd ångest full. Nu tänder jag här två raka ljus för eviga mörkrets skull.

Om Herrens änglar drar här fram, så kallar skenet dem, så hör de, hur lågorna sjunger min bön, och bär den med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld med bud från den Väldiges hus. Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt, men väl för brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg mellan piskande vingars dån, det är därför de ler åt mörkrets makt och möter kölden med hån.

O, Herre min Gud, förfärlige Gud, jag hör din mantels brus. Jag ber om blommor och ber om fred, men ge mig brinnande ljus!