1. Ingen dröm är så blond som vår och ingen längtan så ljus. Pendeln svängen i tröga år i bygdens tysta hus. Blek är dagen och sinnet hårt och fruset läpparnas tal. Inget blod är så blont som vårt och ingen tystnad så sval.

2. Vårens solfall på granplankens flo och björkarnas stammar skina. Skogsland, sval står din ödemarksro kring de unga bygderna dina.

Klara, fattiga, frusna språk i bleka stationssamhällen. Vägarnas långa luffarstråk ringla sig bort genom kvällen.

3. Doft av löv över vägarna fram och hundlokan fröar och blommar. Och vi stod som barn i silkesmjukt damm bakom randiga järnvägsbommar.

Solfläckars dans över olvonens bär och hasslarnas gröna nötter. Och vi sprang som barn över svingeln där på sprittande barnafötter.

Humlornas soldruckna middagsflykt sjönk i en blåklocka ofta. Och vi låg med näsan mot jorden tryckt och kände sommaren dofta.

4. Vinden rasslar i sälg och pil och molnsträcket går och går. Över alla de mörkaste vägarnas mil. I de tystaste gårdarnas år.

Folkvisesommar, du följe oss åt för kvällsljus och ångande hö. Vinden flåsar novembervåt ur mulna skogar i snö.