1. Skön fager, I sen, hur de blomster och blader, Skön jungfru, de liljor så ljuvliga stå, och göken han galer, nöjder och glader! "Herr Lager, herr Lager, I låten mig gå!"

De björkar de luta sig samman vid stranden, Skön jungfru, oss lyster att lustvandra där, Skön fager och finer, I räcken mig handen! "Herr Lager, I gören er intet besvär!"

Ett gyldene skrin har jag ärvt af min moder, det skolen I äga, skön fager och fin! "Herr Lager, herr Lager, I ären för goder, jag aktar ej guld eller gyldene skrin!"

Så gå, vart I vill, och så drag vart Er lyster! "Herr Lager, herr Lager, I ären mig kär!" Då susade skogen och göken blef tyster, och ljuvligen doftade blomster och bär.

Men nu stå de björkar af kvällsdagg begjutna och skamröd är solen som blod eller vin. På ängen vid ån hänga liljorna brutna, vid åbrädden gråter skön fager och fin.

2. Och skulla jag sörja, så vore jag tokot, ty ingen gör rakt, vad Vår Herre gör krokot, och ingen sorg på livsens stråt kan tvättas bort av gråt.

Min glädje var ringa, min motgång var mycken, min strängalek gjord till att falla i stycken, och gjort att förlisa min levnads båt - ro hit med vin för en plåt!

Så vill jag förhärda mitt hjärta och dricka dag ut och dag in och i kruset blicka, mitt öde i dräggen se och ändå le.

Så vill jag ej fåvitskt med Herranom tvista, men dricka och le, tills mitt hjärta vill brista och själen få vila i dödens hus - ro hit med än ett krus!