1. Det flyger en fågel svart och stum. Vem binder hans öde? Ingen. Han flyger i världens vida rum med ångestens vind i vingen.

Har ej rede att värma sig i. Har ej värn eller viloställen. Min längtan susar skugglikt förbi din brinnande ruta i kvällen.

Så blek i månskenets bleka ljus du stryker en dröm från din panna. Nu sover ditt stora tysta hus. Mitt öde kan icke stanna.

Det är skyar som fara och flarn på flykt över dunkla vatten - vi längtans fåglar, vi orons barn, vi susande vingar i natten!

2. Det var en gammal, gammal man med handen tungt på staven, och han var jag och jag var han. Jag lutade mot graven. Det var en gammal, gammal fru i kjol av urblekt siden, och du var hon och hon var du som du skall bli med tiden.

Den gamla mannen satt och höll den gamla frun i handen, och solen föll och löfvet föll och käppen skrev i sanden de rader som jag skriver nu ikväll, när tiden stannat och du är jag och jag är du och intet allting annat.

3. Bara du går över markerna, lever var källa, sjunger var tuva ditt namn. Skyarna brinna och parkerna susa och fälla lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna hör jag din stämmas vaggande vågsorl till tröst Räck mig de älskade händerna. Mörkret skall skrämmas. Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna, bara jag ser dig vandra i fjärran förbi, darra de eviga strängarna. Säg mig vem ger dig makten som blir melodi?

4. Och om han kommer igen en dag, vad skall jag svara? Säg att man väntat till döds på honom bara.

Och om han frågar mig mer om allt det gamla hända? Tala då som till en bror. Han lider kanhända.

Och frågar han efter dig, vad skall jag då svara? Ge honom guldringen här utan att svara.

Och undrar han, varför det är så öde och tomt i huset? Visa honom den öppna dörrn och det släckta ljuset.

Och om han vill veta då din sista timmes gåta? Säg att jag log för att han skulle slippa att gråta.

5. Högt i det höga slår vintergatan sin bro. Ensam och fri jag går som i en främmad stad. Hemlös fast jag har hem, rolös fast allt är ro, längtar jag, men till vem, hoppas jag, men på vad?

Snön gör det tyst, och år läggas till årens rad. Vänner, ungdom och tro djupt i det djupa bo.