Vid milan har jag vaktat i vinter och vår och längtat till havet i många långa år, långt bort från min gammalmansmöda. Från havet är den vind, som i tallarne går och leker med stoftet från milan, som står med mull över kolen som glöda.

Och seglen de glänsa på havets vida rum och vågorna de kasta sig med dån och med skum mot stränderna av främmande länder. Till havet, till havet det vida jag vill -- vid milan är jag bunden, jag kastar av och till med mull över glimtande bränder.

Och skuggorna de tätna och dagen den är all och mörkret faller tyngre och natten kommer kall, det glimtar och glimtar i glöden. Och skogen av sångerna om havet är full, min själ är bedrövad för vindsångens skull, mitt sinne är sorgset till döden.