1. Det går en storm som ett rövarskratt, en jättelek, ett gudaspratt. Se himlen kastar stjärnor i natt. Du mörka jord, tag fatt.

Och har du en önskan nu, så låt den ropa mot skyn som en despot. Det hjälper aldrig med suck och gråt och önskningar efteråt.

Vad önskar du jord, vid stjärnors språng i dånande rymder natten lång? Önskar du död och tystnad en gång? Nej, liv! Nej, storm! Nej, sång!

2. Helig är lyran, som friar det fängslade, löser det levandes innersta röst, stillar det stormiga, söver det ängslade, smälter i milda toner kval till tröst.

Orfeus, Kalliopes son, kom i lundernas sus som korag för vår sjungande tropp och ur den mörka och ensamma stundernas Hades hämta en älskad skugga opp.

3. Hör vilken kvittrande livssalighet i snåren! Skummande, glittrande, halvvild av våren störtar en källa fram. Ljuvliga bad för svidande ögon in sol och damm.

Glömt är vart lidande vägen skänkte. Trolldom stänkte du, skogens häxa, på mina sinnen, nu går jag vettvill i skratt och gråt, nu hör jag gräset växa, nu förstår jag fåglalåt.

4. Har ödets skepp från min kärleks jord vitt segel eller svart? Isolde den ljuva, är hon ombord? Svart segel eller vitt? Jag fryser, jag brinner. Säg ett ord. Är seglet vitt? Nej svart.

Så flyg då ut ur din bräckta bur, du själens stolta örn. Det svarta seglet, o min amur, det skuggar för min syn, det växer och växer, jag vet ej hur, men himlen själv blir svart.

Isolde, guldharpa, hjärtats lust, men längtans höga dam, jag hör som ett svall från Cornwalls kust och känner som en doft från soliga ängars djupa must och skumma skogars ro.

O, vore jag där! Men allt är slut. Nu klämta klockor snart. En kämpe mot ödet har kämpat ut. Var seglet svart? Nej vitt. Nyss sade man svart. Hör stormens tjut. Min örn i molnen står.

5. Vi bida tecken i det höga. Vi läsa mellan molnens skikt. Den första ljusningen däruppe är som en skön och himmels dikt. Och aldrig var den dikten större än nu när världen är så stor. I urtids dunkla innandömen, o mänsklighet, din framtid gror.

Du spikade dig själv på korset och lät din gudom bli till spott, och du skall själv stå upp när ondskan en gång i tiden fyllt sitt mått, din egen bödel och din egen förunderliga frälsarman. I dig är allt, och därutöver finns ingenting som hjälpa kan.

Upp, mänsklighet, och välta stenen, den tunga stenen, från ditt bröst! Se livets klara eld! Hör suset av fridens första änglaröst. Det våras ändå vad det lider. En skendöd jord är icke död, och djupt ur tistelskogen växer vår tro på liljor och på bröd.