Vid ett böljande risfält han sig lagt med skäran i mattad hand; hans barn var bar, hans krusiga hår, begravet djupt i sand. I drömmarnes tåg igen han såg sitt fjärran fosterland.

Den majestätiska Nigern flöt, än lika ståtlig och ung, han själv under palmernas skuggande tak stod hög och stolt en kung; och på höjden vid klockornas muntra klang karavanen strävade tung.

Han såg sin svartögda drottning igen bland barnen vid flodens strand, hur de jublade gladt, hur de kysste hans kind, hur de flögo kring hals och hand. Och från drömmarens öga bröt en tår och för svann i glödande sand.

Sen vid Nigerns höga svallande brädd han red i ilande språng, han tyglade djärvt sin eldiga häst med av guld en kedja lång, hans blixtrande klinga slamrade stolt mot springarn gång på gång.

Framföre lik en blodröd flagg den vackra flamingon drog; från morgon till natt han följde dess flygt i tät tamarinderskog, tills de bruna kaffernas hyddor han såg och havet som stormande slog.

Han lyddes vid midnatt till lejonens vrål och till hyenans skri, han lyddes när flåsande flodhäst drog i rasslande säv förbi, och där ljödo som segrande trummors dån i drömmarens fantasi.

Ur skogen med tusende tungor det ljöd om frihet, om frihet en sång, och öknens stormar brusade vilt, förutan hinder och tvång. I drömmen han skrek av glädje högt och log och grät på en gång.

Hankände ej dagens hetta och kvalm, ej höjda piskan han såg; ty döden bestrålat hans drömmars land, och den livlösa kroppen låg. En försliten boja, som själen sprängt, på sitt jublande fria tåg.